Idag är jag riktigt imponerad över mig själv! Har åtminstone gjort en riktigt bra start i projektet: trädgård. (okej, vi har bara en liten gräsplätt utanför dörren, men ändå!).

Jag har:

- Skurat och lagt upp bortskänkes-annonser till både de gamla trädgårdsmöblerna och grillen. Innom 5 minuter var båda bortlovade. Hurra! Imorgon får vi förhoppningsvis upp allt det nya så då gäller det att ha plats!

- Rensat tonvis av maskrosor på baksidan! Förstår inte riktigt hur vi i princip kan ha fler maskrosor än gräs men med tanke på att jag förmodligen är den enda i hela kvarteret som ens äger en maskrosplockare så är det kanske inte så väldans konstigt ändå...

- Klippt gräset för första gången iår! Vilket märktes. Hoj och hej vad tusen gånger mer avancerat det blir när man ska klippa 2 decimeter långt gräs med en usel billigklippare utan motor. Dagens träning; check! (+ dagens solning. eftersom det är högsommarvärme ute så vore allt annat än en bikini totalt överflödigt.)

Hmm, ja. Det var väl ungefär det. Men det har faktiskt tagit mer eller mindre hela dagen!
Ikväll är det oljning av terassen och balkongen som gäller! Men först ska jag ner och hämta en liten pojke på dagiset som förmodligen också fått galet mycket sol och utelek idag. Och vänta in en dödsbra pojkvän som kidnappat vår lånade högtryckstvätt i bilen.


  

 
Åå, vad jag längtar tills flera riktiga sommardagar!
Här är Emil i poolen förra sommaren - toknöjd!

Älskade skatt; skulle önska att jag kunde skydda dig mot allt ont!

Denna dagen har jag vigt åt försäkringsbolagens kryphål. Min nya bil behöver ju försäkras och dessutom har jag insett att min nuvarande hus/innbo-försäkring kanske ligger i dyraste laget. Så nu har jag ägnat ett par timmar åt att skicka runt mail till mer eller mindre varendra bolag i hela landet (många!).

Snabba som attan är de flesta på att komma med erbjudanden och ju fler jag får, desto mer kan jag pressa dem mot varandra och på så vis vandra neråt i pris! Hurra! För försäkringar är egentligen både löjligt dyrt och tråkigt och jag kan komma på minst ett dussin miljoner roligare saker att göra för pengarna.

Nej, nu ska jag få på mig lite vettiga kläder och komma iväg på körlektion!

Jag har köpt en bil! Jag har visserligen inte ens i närheten av något man kan kalla ett körkort. Men så är jag ju inte heller riktigt känd för att göra saker i rätt ordning.
Exempel; standardplanen är 1. Bröllop 2. Hus 3. Barn.
Själv började jag med barnet, tog huset därefter och sparar bröllopet för framtiden:) Så varför kan jag inte börja med bilen och ta körkortet därefter? Prima plan!

Hursomhelst så är jag hellycklig över min lilla blåa halvskruttiga bil! Den är kanske lite smårepig, supertrång och relativt olyxig men den är åtminstone min. Dessutom är den liten och smidig, vilket betyder att en halvblind/lam smurf borde klara att parkera den, den har 5 dörrar (väldigt viktigt!), hade inte gått alls så farligt långt och var allmänt söt! Nu kan jag åtminstone övningsköra med något som inte borde klassas som jeep och som dessutom är en firmabil som jag är livrädd för att ens få ett dammkorn i lacken på.

 
 



Och tadaa, Emils inledande karriär som fotograf (vilken talang):

Nu försöker jag driva en kampanj om att en bambubar är precis vad trädgården saknar.
Går sådär...

Sedan en tid tillbaka (veckor/månad?) har Emil haft problem med sömnen. Allt som oftast så vaknar han en gång på natten och skriker som en galning. Ingen gråt och inga tårar men han verkar närmast paralyserad av skräck. Han blir stel som en pinne, spänner sig som en båge och kastar sig fram och tillbaka i sängen. Försöker man ta upp honom så får han ännu mer panik, försöker kasta sig ur famnen och slår omkring sig.
Försöker man ge honom nappen, gosekatten, dricka eller något annat så flyger det all världens väg.
Det är det absolut mest obehagliga jag någonsin varit med om! Han är helt inne i sin egen värld där han verkar vara jagad av en demon, och det finns absolut ingenting i världen vi kan göra för att hjälpa honom.

Vi misstänkte ju med en gång mardrömmar men jag har hela tiden haft en känsla av att det är något som inte stämmer. Han är där men ändå inte, och fullständigt okontaktbar även om han ser oss och reagerar på allt vi gör. Igår fick jag verkligen känslan av att han hade någon form av hallucinationer, och började googla. Och hittade detta;

"Nattskräck kallas det när barnet får ett skräck- eller raserianfall efter det att det har somnat, i regel under de tre första timmarnas sömn. Barnet förefaller vara vaket och kan sätta sig upp eller resa sig i sängen och gråta våldsamt. Det verkar skärrat eller ilsket och kanske ser det ut som om det slåss mot någon eller något. Detta är inte detsamma som en mardröm."

"Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.


Och det som lugnade mig lite:

"Förvirringstillstånd och nattskräcksattacker är helt ofarliga. Även om barnet verkar skräckslaget upplever det ingen rädsla. Det upplever ingenting. De delar av hjärnan där upplevelser bildas är nämligen inte i funktion. De delarna sover fortfarande djupsömn till skillnad från andra delar av hjärnan.
Det bästa man kan göra som förälder är att just inte göra någonting. Framför allt inte låta sig dragas med i någon rädsla. Det är lätt att smittas av andras rädsla men här måste förnuftet tala. Det är inte alls synd om barnet, det behöver inte tröstas.
Tvärtom beter sig barnet oftast ännu värre när man försöker trösta det och ge kroppskontakt. Likaså om man försöker väcka det. Sitt alltså bara lugnt bredvid barnet och se till att det inte skadar sig (vilket ändå sällan inträffar).
Det är inga psykiska fel på barn som ofta har nattskräck eller andra parasomnier. Det beror inte på att barnet har det dåligt på något sätt."


Åå, jag kan inte hjälpa att jag tycker så förfärligt, förfärligt synd om honom. Tror jag måste läsa texten om att han sover djupt, inte upplever någon rädsla och att det inte är synd om honom flera gånger om för att jag ska förstå det.

Hursomhelst så verkar det relativt vanligt (5-15%), och det går över! Det beror oftast på överstimulans eller övertrötthet. Och min egen gissning är då att han helt enkelt blivit chockstimulerad sen han började på dagis. Från lugna dagar hemma med mig, till full fart på dagis = överstimulans.

Håller alla tummar i världen för att det går över snart!
Och (om det nu är någon som läst såhär långt..) så mottages alla tips och erfarenheter med glädje!