Emil sover. Lägenheten ser åtminstone efter omständigheterna halv-ok ut och jag har faktiskt nästan rena kläder på mig. Perfekt. Tar jag inte tag i det nu så blir det aldrig.

Hmm. Hur inleder man egentligen en såndär förlossningsberättelse som man borde skriva. Med tanke på att jag läste flera hundra medans jag var gravid så borde jag ju ha stenkoll. Ja. Alltså. (förresten så kan ni hoppa över hela inlägget om ni inte är intresserade av en massa blod, spyor och annat trevligt).

Allting började (haha, sämsta starten någonsin) på morgonen den 10 oktober. (eller egentligen så började allting förfärligt coolt nog kvällen innan med ett "ja, alltså inte för att vi tror på det men det skadar ju inte att testa och nu ska vi banne mig sätta igång förlossningen"). Men som sagt. 10 oktober. Morgon. (gud vad hattigt detta blir).

Gick upp för att kissa och TADAA vad är det inte jag ser om inte lite blod. Yippiiiiiee. Detta har man ju hört ska vara ett förlossningstecken. Nu händer det säkert något inom en vecka iaf. Kanske jag slipper bli igångsatt? Halleluleja! Och har jag inte förresten lite ont i magen också? Sådär mensvärksliknande som barnmorskan frågat om jag fått ännu? Ja, nu händer det garanterat något inom en vecka!

Några timmar senare sitter vi och äter frukost och AJ AJ AJ hela magen drar ihop sig. Ooh, är det en såndär förvärk som man ska få några dagar innan, tänker jag? (detta kommer bli världens längsta inlägg....tror jag hoppar lite) bla bla bla.... hursomhelst så fortsatte värkarna komma och jag börjar fundera lite på om det är riktiga värkar och om bebis kanske tänker komma idag eller åtminstone imorgon. Denna tanken verkar  överhuvudtaget inte ens ha slagit Jonny och jag tänker absolut inte stressa upp honom med mina misstankar.

Hittar en underhållande sida där man kan sitta och klocka värkarna. Man trycker på start när de börjar och stopp när de slutar så får man se hur ofta och hur länge de varar. Roar mig med detta några timmar samtidigt som det börjar göra riiiiktigt ont. 6 minuter mellan...hmmm.

Jonny tittar på "sjukhuset" på TV och passande nog handlar det om en förlossning (varför i hela fridens namn går man med på att få sin förlossning filmad i TV?). Gråter lite av rädsla när jag tänker på att jag har det där framför mig och kanske tom ganska snart.

Vid 6-tiden orkar jag varken sitta eller ligga utan vankar istället runt i lägenheten insvept i en gigantisk filt och yrar något om att jag faktiskt bestämt mig för att jag inte vill ha någon bebis trots alls. Jonny är orolig och tycker (igen) att vi ska ringa förlossningen. Har för ont för att kunna prata och orkar verkligen inte med ett telefonsamtal så Jonny får ringa själv. Idioten i telefonen ville däremot hellre prata med mig och efter mycket om & men så lyckas jag pipa fram några mycket användbara svar till henne. "jag vet inte" hur långt det är mellan värkarna (finns det ens uppehåll, förresten?) "jag vet inte" hur länge de varar (100 år) och jag vet egentligen ingenting mer än att det gör ont.

Hon tycker att vi ska komma in på en kontroll och vi tar henne på orden. (har fortfarande inte fattat att förlossningen kanske är på gång...mycket smart såhär när man ser tillbaka på det). Står därför i hallen och diskuterar hurvidare det är någon vits i att ha med sig förlossningsväskan eller inte. Med tanke på att vi bara ska på kontroll och sen hem igen, åtminstone för natten.

Hur som helst så bestämmer vi oss för att ta med oss väskan, men lämna den i bilen när vi kommer fram. På sjukhuset möter vi en barnmorska som gör kontroll och konstaterar att jag är öppen 4cm. Här blir det nog förlossning inatt säger hon och tippar på 2-3-tiden inatt. Fattar ingenting. Vadå. Föda. Nu? Idag? Hon visar bort oss till ett rum med en sjukt läskig säng. "Det är här du ska föda".

HJÄLP? FÖDA? PÅ RIKTIGT? JAG? MEN JAG KAN VÄL INTE FÖDA? VADÅ, ÄR JAG ENS GRAVID? BEBIS? VA?

Hinner kläcka ur mig att jag inte vill ha någon bebis längre ett par gånger till och som svar på Jonnys "kan jag hjälpa dig med något?" eller "ska jag hämta något till dig" så ber jag honom om att skjuta mig. Eller åtminstone hämta en kniv. Spyr vid varje värk. Ny kontroll och 6cm öppen nu.

Seeeen händer det mest underbara jag varit med om i hela mitt liv. VÄRLDENS BÄSTA UPPFINNING. Bättre än telefonen och bättre än hjulet. Jag får epidural. Plötsligt svävar jag i himlen. Bara ligger i sängen och tittar på maskinen som registrerar mina värkar. Upp upp upp upp upp och jag känner: ingenting. Såå lycklig. Ligger där lycklig i två timmar.

Sen är det vaktskifte och den nya barnmorskan kommer igen. Efter en snabb kontroll så utbrister hon glatt att jag nu är 10cm öppen och kan börja föda. Va? Tror hon får upprepa det minst 3 gånger. (detta måste verkligen ha varit min mest intelligenta dag..).
"Ja, så vid nästa värk kan du ta i och preeeeessa". Eh, va? Vadå, värk? En sån har jag ju inte känt på flera timmar nu. Kan ju visserligen se på skärmen när värken är som starkast men känner mig ändå sjukt löjlig som ska ligga och pressa när jag inte känner ett dugg.

Barnmorskan anser att det är bäst att slå av epiduralen så att jag börjar känna värkarna igen och jag får lust att slå henne hårt i huvudet. HUR KAN HON ENS FÅ FÖR SIG ATT STÄNGA AV MIN HIMMEL? Sagt och gjort. Ingen mer epidural för Aggi vilket skapar världens mest stressande situation. Märker att effekten av epiduralen minskar för varje värk och jag kämpar som en galning och sönderstressad till tusen för att hinna få ut ungen innan all bedövning är borta.

Vilket naturligtvis inte gick.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJ. Trodde jag skulle dö. Ungefär. Folk påstår att det känns som att bajsa ut en vattenmelon. Kan inte riktigt hålla med. Hela jag kanske är felbyggd men jag skulle snarare säga att det kändes som att kissa ut en vattenmelon.

Men en timme senare var HAN FAKTISKT UTE OCH HOS MIG. Lite blodig och sådär men trots det finast i hela världen. Och höll så hårt så hårt runt mitt finger med sina pyttepyttesmå händer. 4170 gram och 53 cm.

(sen skulle de sy och trycka ut blod från magen vilket nästan var värre än förlossningen. (nästan iaf)..men det orkar jag verkligen inte sitta och skriva en halv roman om)

Efter ett tag rullades vi äntligen iväg från förlossningsrummet och in på vårt familjerum som vi skulle få sova i allihopa. Hela lilla familjen. Så himla mysigt.

Jaa. Hur som helst. När jag tänker tillbaka så känns det som att allting gick så himla fort och framförallt Jonny älskar att berätta för folk om vilken snabb förlossning jag hade. Men när man börjar räkna på det så var det ju egentligen inte ett dugg snabbt. 14 timmar från första värk. 6 timmar från att vi kom in på förlossningen.
Inte årets längsta förlossning heller kanske. Men verkligen inte skryt-snabbt. Men fattar verkligen inte vad som hände med alla timmarna? Verkligen snabbaste dagen i mitt liv. Trodde det skulle vara tvärtom.
Och dessutom så var det 1000 gånger mindre ont och mer genomförbart än jag någonsin vågat hoppas på!!!!

Igår gick jag & Emil på utflykt!! Vi vandrade hela vägen ner för berget och hälsade på på Statoil! Sen fortsatte vi in till centrum och sprang lite runt i butiker men HERREGUD vad idiotiskt det är med köpcentrum och barnvagn. Så himla trixigt när det är trappor precis överallt. Det första man måste göra är att lokalisera var hissen/hissarna finns. (sen glömmer man iofs något på varje våning så man måste åka upp&ner mellan våningarna 300 gånger i onödan). Sen är det DESSUTOM trappsteg lite sådär dekorativt tänkt här och var på varje våning. Så när man traskat i evigheter i en korridor mot en bestämd butik så dyker det naturligtvis upp en brant trappa mitt i allt. Då måste man vända och gå hela vägen tillbaka och runt allting för att kunna komma till planerad butik.

Till på köpet så håller de på att bygga om i minst varannan butik och 98% av alla gångar är allt för trånga för att kunna komma fram med vagnen. Och när man väl hittat en tillräckligt bred gång så är det naturligtvis någon idiot som slängt en papp-ask eller något annat irriterande på golvet som man personligen måste flytta på för att kunna komma fram.

Mest frustrerande av allt var att det t.o.m. var en obligatorisk trappa för att komma upp till toaletterna och SKÖTRUMMET. Hur tänkte de där? Visserligen ingen mount everest-trappa men tillräckligt hög för att skapa stora problem för mig som ovan barnvagnskörare. Hmm.

Himla tur att man inte sitter i rullstol.

Nu ligger Emil och sover men när han vaknar så tänkte jag att vi skulle bada lite. ÅH vad mysigt! Jag längtar längtar längtar. Kan sitta och se på honom hur länge som helst. Han är så himla fin. Jag älskar honom så himla mycket. Är han verkligen min? På riktigt. Sitter bara och väntar på att jag ska vakna upp och inse att allting var en dröm. Fattar ingenting.

Helt otroligt! Idag fyller Emil redan två veckor. Tiden går så himla fort. Fast samtidigt så känns det jättekonstigt att det fanns en tid innan honom. Vad gjorde man då liksom? Vad meningslöst.

Under Emils första två veckor har han:

• Legat på sjukhus i fyra dagar.
• Haft besök av Madeleine.
• Haft besök av David & Jenny.
• Haft besök av Gabbi & Linnéa.
• Kissat & bajsat ner skötbordet minst 100 gånger, varav en gång lyckats pricka rätt in i både ögonen och munnen och (fullt förståeligt) blivit rejält förbannad över detta.
• Tittat på sjuk mamma i 4 dagar.
• Varit på sjukhuset och blivit vägd och fått medicin till sjuk mamma.
• Fått besök av hälsosyster.
• Sovit sig igenom premiärturen i vagnen på gulskogen köpcentrum.
• Varit på utflykt till IKEA och fått prova på att sitta i lånad bärsele på pappa, något som var det absolut mysigaste någonsin!
• Och till sist; premiärbadet som han älskade i minst 2 minuter!!!

Tiden går så himla fort. Idag är sista dagen som Jonny är hemma. Imorgon ska han tillbaka till jobbet. Jobb. Vadå jobb? Går folk till jobb om dagarna? Hela min verklighetsuppfattning har förändrats och det känns jättekonstigt att folks liv bara rullar på som vanligt där ute. Ska ändå bli lite skönt att komma tillbaka till lite rutiner & tider igen.
Och imorgon ska jag och Emil mysa deluxe hela dagen, bara vi två.

Idag är dessutom sista dagen innan min träning och bantning börjar. (spännande. trodde egentligen förlossningsdagen skulle vara det. eller kanske sista dagen på sjukhuset.) Nej, jag kanske inte ska springa maraton. Och jag kanske inte ens får lov att styrketräna än. Och jag kanske inte är helt frisk än heller. Eller har tänkt leva på morötter. Men på något sätt. Innan förlossningen låg jag på +29kg (HAHAHA). Nu på +15kg.

Frågan är hur man enklast slår världsrekord i att gå ner 15kg? (helst så borde man ju få lov att äta några ostbågar då&då också..).

Idag ska Emil äntligen få ta livets första bad!! 5 dagar efter att navelstumpen ramlat av och gud vad detta ska bli spännande. Antingen kommer han älska det eller hata det. Eller bara ligga där med sin chockade blick och undra vad som händer.

Dagen man ägnat varje dag sedan slutet av januari med att räkna ner till är här! Jaha? Det var ju intressant. Bebiiiiis, vart äär du? Åtminstone inte påväg ut. Bökar runt som vanligt inne i magen och verkar helt ha glömt bort att det banne mig är dags nu! Hallå? Kom då. Enligt svensk beräkning har jag redan gått över 4 dagar. Depp, depp, depp....

Men igår blev jag 21 och ÅH vad alla är söta med gratulationer, kort och presenter. <3 Tack!

Fick dessutom världens finaste tårta!!!!!

              

Hmmm. Börjar ge upp hoppet om att bli mamma som 20åring. Då får han skynda på rejält och jag får dessutom ha typ världshistoriens snabbaste förlossning (inte mig emot, dock). Okejdå. Har inte allt för stora förhoppningar på det iofs men jag hade blivit lyckligast på jorden om jag slapp gå på läkarkontroll på onsdag! Nästan en vecka dit. Snälla lilla gud?

Just nu sitter Jonny i vardagsrummet och slår in paketer. Iiihhii. Jag borde försöka smyga ut och kika lite. Hmm. Synd att tröskeln knarrar så mycket. Fast jag är ju ganska diskret av mig. Inte alls klumpig. Får lägga upp en plan på hur jag ska kunna titta fram i dörröppningen utan att magen sticker fram först. Tur att jag är så akrobatisk!

Nu är Jonny påväg hem från jobbet efter spyor och huvudvärk. Åå. Lagom timing till att smitta mig inför förlossning men å andra sidan så ska det bli helt galet mysigt för nu kan vi stänga in oss i flera dagar och bara ligga och titta på dåliga dvd-boxar medans vi väntar på att bebis vill komma. <3

Nej, nu ska jag laga nyponsoppa med glass till min sjukling!!!

Tydligen så räknar man olika i Sverige & Norge. I Norge får man beräknad födsel till vecka 40+3 (alltså 40 veckor och 3 dagar), dvs på lördag 9 oktober. Meeeen i Sverige så räknar man tydligen på vecka 39+6 (alltså 39 veckor och 6 dagar), deeet vill säga tisdag 5 oktober VILKET ÄR IDAG. Så hade jag bott i Sverige så hade IDAG alltså varit dagen som jag hållt på att räkna ner till. Relativt coolt! Iofs också relativt bra att jag bor i Norge och slipper sitta i världens besvikelse idag och tänka att nehepp här händer det ju absolut mest ingenting. (vilket jag iofs gör ändå. men iaf.)

Nu är jag nyss hemkommen från mitt förhoppningvis (dock inte troligtvis) sista besök hos barnmorskan! Tydligen så är min kropp vääldigt trött på att vara gravid nu vilket visar sig i högt blodtryck, sammandragningar och protein i kisset (jaha?). Bebis däremot trivs alldeles utmärkt och eftersom att huvudet inte ens är fäst ännu och magen fortsätter växa så verkar han då rakt inte ha några planer på att komma ut i det närmaste laget. Jag kunde absolut räkna med att gå över tiden. Jaha. Verkligen upplyftande kommentar!

Appropå högt blodtryck så var det inte farligt högt men det kunde stiga ännu mer och om jag fick massa huvudvärk och sånt så skulle jag ringa in till förlossningen för att få komma på kontroll. HAHA EH? Ofta ringa förlossningen pga det? "Hej hej. Ja, jag vet att 98% av alla som ringer typ håller på att dö av smärtor eller har flera liter vatten som forsar ut från kroppen... men nu är det faktiskt så att jag har lite ont i huvudet här så... när kan jag komma?" HAHA.

Som sagt; närmast vinner en STOR glass! :D

(Farbror) Niklas: 7/10
Mimmi (Malmö): 8/10
(Faster) Sara: 8/10
(Mormor) Mamma: 9/10
Carro: 9/10
(Pappa) Jonnyhäst: 10/10
(Farfar) Roland & Christina: 10/10 (kl. 10.00)
Mimmi (Göteborg): 11/10
Berit: 11/10
Annika: 12/10
(Faster) Camilla: 13/10
Elin: 13/10
Sandra: 14/10
Sofia: 15/10
(Morfar) Petter: 16/10
(Mamma) Aggi: 17/10
Gabbi: 18/10
(Moster) Annelie: 19/10
Rasmus: 19/10
Tobbe: 2/1 - 11 (HAHA inte ok)

Funderar på största allvar att säga upp kontakten med alla som gissat efter 9/10 (typ allihopa, tack dumma er). Verkligen att alla sitter och HOPPAS att jag ska gå runt och ha ont flera dagar extra. :( Ni är verkligen elaka. Kanske realistiska iofs, men har jag någonsin bett om realistiska vänner? HMPF. Mycket bevsiken. Hoppas verkligen ni (+jag) har fel.... / arg tjock gravid kvinna

Nejmen nu påstår visst Jonny att äggen är kokta och fruktosten framdukad, adiiioooos adios.

ooooch...
GRATTIS CAROLINE TILL VÄRLDENS SÖTASTE BEBIS IGÅR 15.48.... JAG ÄR LÖJLIGT AVUNDSJUK MEN DET ÄR OK FÖR OM NÅGRA DAGAR ÄR DET MIN TUR.... GRATTIS IGEN!!!!!!!!!!!!!!!!<3