Sedan en tid tillbaka (veckor/månad?) har Emil haft problem med sömnen. Allt som oftast så vaknar han en gång på natten och skriker som en galning. Ingen gråt och inga tårar men han verkar närmast paralyserad av skräck. Han blir stel som en pinne, spänner sig som en båge och kastar sig fram och tillbaka i sängen. Försöker man ta upp honom så får han ännu mer panik, försöker kasta sig ur famnen och slår omkring sig.
Försöker man ge honom nappen, gosekatten, dricka eller något annat så flyger det all världens väg.
Det är det absolut mest obehagliga jag någonsin varit med om! Han är helt inne i sin egen värld där han verkar vara jagad av en demon, och det finns absolut ingenting i världen vi kan göra för att hjälpa honom.

Vi misstänkte ju med en gång mardrömmar men jag har hela tiden haft en känsla av att det är något som inte stämmer. Han är där men ändå inte, och fullständigt okontaktbar även om han ser oss och reagerar på allt vi gör. Igår fick jag verkligen känslan av att han hade någon form av hallucinationer, och började googla. Och hittade detta;

"Nattskräck kallas det när barnet får ett skräck- eller raserianfall efter det att det har somnat, i regel under de tre första timmarnas sömn. Barnet förefaller vara vaket och kan sätta sig upp eller resa sig i sängen och gråta våldsamt. Det verkar skärrat eller ilsket och kanske ser det ut som om det slåss mot någon eller något. Detta är inte detsamma som en mardröm."

"Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.


Och det som lugnade mig lite:

"Förvirringstillstånd och nattskräcksattacker är helt ofarliga. Även om barnet verkar skräckslaget upplever det ingen rädsla. Det upplever ingenting. De delar av hjärnan där upplevelser bildas är nämligen inte i funktion. De delarna sover fortfarande djupsömn till skillnad från andra delar av hjärnan.
Det bästa man kan göra som förälder är att just inte göra någonting. Framför allt inte låta sig dragas med i någon rädsla. Det är lätt att smittas av andras rädsla men här måste förnuftet tala. Det är inte alls synd om barnet, det behöver inte tröstas.
Tvärtom beter sig barnet oftast ännu värre när man försöker trösta det och ge kroppskontakt. Likaså om man försöker väcka det. Sitt alltså bara lugnt bredvid barnet och se till att det inte skadar sig (vilket ändå sällan inträffar).
Det är inga psykiska fel på barn som ofta har nattskräck eller andra parasomnier. Det beror inte på att barnet har det dåligt på något sätt."


Åå, jag kan inte hjälpa att jag tycker så förfärligt, förfärligt synd om honom. Tror jag måste läsa texten om att han sover djupt, inte upplever någon rädsla och att det inte är synd om honom flera gånger om för att jag ska förstå det.

Hursomhelst så verkar det relativt vanligt (5-15%), och det går över! Det beror oftast på överstimulans eller övertrötthet. Och min egen gissning är då att han helt enkelt blivit chockstimulerad sen han började på dagis. Från lugna dagar hemma med mig, till full fart på dagis = överstimulans.

Håller alla tummar i världen för att det går över snart!
Och (om det nu är någon som läst såhär långt..) så mottages alla tips och erfarenheter med glädje!

Vet barn som sagt "mamma" redan vid några månaders ålder. Själv väntar jag fortfarande. Han vet att hunden säger "voff", dinosarien "wrrooaaahhh" och enkla uttryck som "oj", och "hej" (ibland..) men annars är det mest långa haranger av kinesiska som strömmar ut ur munnen på honom, och inga förståeliga ord. Tycker egentligen mest han låter som en liten the sims-gubbe!!

Däremot så förstår han så in i bomben mycket. Lätta instruktioner som "kan du hämta mammas skor?", "kan mamma få bilen?" eller "kan du sätta den på bordet" förstår han och följer utan problem. Lite småpraktiskt sådär med en ny hjälpreda i huset, och jag blir dunderstolt varje gång jag inser att jag förstår det jag menar.
Han vet också att man ska blåsa på varm mat, eller när man slagit sig, att man kan rycka på axlarna och slå ut med armarna när man inte kan hitta något som är borta och hur man gör när man schampoonerar in håret.

Men talet. Där går det trögare alltså. Min personliga gissning är att det beror på att han är/blir tvåspråkig. Nu kanske inte norska/svenska kan likställas med arabiska/islänska eller så, men klart som tusan att det blir förvirrande när han gått från att höra:
1. I princip uteslutande svenska
2. Både svenska och norska hemma
3. Bara norska på dagis, och båda språken hemma

När jag var 15 så satt jag ofta barnvakt till världens (näst) sötaste pojke som heter Alexander. Alexander har en svensk mamma, och en norsk pappa. Han bor i Sverige och gick på svenskt dagis. Och var precis lika sen i talet som Emil.  

Nåväl. Det är inte så att jag springer runt i panikparanoia här. Talet kommer när det kommer. Och när han är redo. Tills dess så får vi njuta av härligt the sims-babblande.

Jag har träffat någon. Någon som får mig att må bra. Någon som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Någon som gör mig glad. Trygg. Men samtidigt så osäker. För egentligen skulle jag vara själv en stund. Egentligen ganska länge. Bygga upp mig själv. Bli självständig. Allt det där. Detta var inget planerat. Och inget jag önskade. Egentligen.

När det kommer till sex är det enkelt. Då kan jag lätt ta alla steg som existerar. För det är något jag vet, något jag kan och något där jag vet vad jag vill.

Men så fort det handlar om något större blir jag rädd. Känslor får mig att bli försiktig och tillbakadragen. Han behöver ta 8 stora kliv för att jag våga hasa en millimeter. Och får jag en minsta känsla av att han backar ens ett uns så rusar jag tillbaka till mitt skal, distanserar mig och bygger upp en hög mur runt. En mur som ska hindra mig från att bli sårad. En mur som stoppar mig från att ge för mycket av mig själv.

Den personen som är intresserad kommer behöva kämpa både mycket och länge. Han kommer behöva bevisa för mig både en och två och trehundra gånger att han faktiskt tänker finnas där, och att han inte skräms av mina tester där jag ger honom alla chanser till att sticka.

Och kanske viktigast av allt: att han har det fantastiska tålamodet som krävs för att ge mig den tid jag behöver, utan att pressa mig. Tid för att känna tillit och tid för att våga vilja. För kasta mig in i något med någon jag egentligen inte känner bakom fasaden har jag redan gjort. En gång för mycket.

Jag tänker inte göra något förhastat. Låta tiden ha sin gång och inte planera något. Jag vet inte alls vad jag vill men jag är åtminstone glad att ha någon i mitt liv som får mig att må så bra. Resten är framtiden.

Klockan är vriden till vintertid, ikväll kommer alla halloween-barn och imorgon visar kalendern november. Så även om solen lyser och jag nästan kokar av innetemperaturen just nu så är det svårt att förneka: snart är vintern här.

Och det är inte okej. Eller kanske. Kanske lite.

Mysigt med vintern är:
* Julbaka, julpyssla och pynta
* Sitta i en filt och titta på snön
* Ligga framför brasan med en bok
* Testa Emils nya pulka!

Absolut väldigt omysigt med vintern är:
* Resten! Kallt, mörkt och allmänt vidrigt.

För några dagar sen bestämde sig min tv-box helt plötsligt för att sluta fungera. Poff så var den borta. Men idag slog det mig:

Har jag rusat runt i fullkomlig panik över att missa en lång lista med serier jag följer?
Har jag knackat dörr hos grannarna med en chipspåse och bett om att få komma in och se kvällsfilmen?
Eller förgäves letat runt bland tekniker och personal för att hitta felet?

Nej, nej och nej. Jag har inte ens saknat den så pass att jag orkat ringa till bolaget och få det fixat. Säkert bara ett knapptryck eller något som ska till. Men varför? Jag ser verkligen a l d r i g på TV.
Film - javisst. DVD-boxar - absolut. TV-program - nepp.

Passande nog satt jag idag också och tittade på senaste räkningen från mitt box-paket. Säger jag upp både den meningslösa TV-n och fasttelefonen (som jag egentligen bara använder för att prata med mamma med) så sparar jag 500kr/mnd. Det är himlans, himlans mycket pengar. Det är typ en klänning varannan vecka. Eller en väldans massa dvd-filmer, så jag fortfarande kan ligga i soffan. Eller 6 extra Malmöresor i året, så jag kan träffa mamma istället för bara babbla. Vilket man egentligen lika gärna kan göra på mobilen. Om man håller det lite kortare.

Definitivt värt att fundera på!