Emil sover. Lägenheten ser åtminstone efter omständigheterna halv-ok ut och jag har faktiskt nästan rena kläder på mig. Perfekt. Tar jag inte tag i det nu så blir det aldrig.

Hmm. Hur inleder man egentligen en såndär förlossningsberättelse som man borde skriva. Med tanke på att jag läste flera hundra medans jag var gravid så borde jag ju ha stenkoll. Ja. Alltså. (förresten så kan ni hoppa över hela inlägget om ni inte är intresserade av en massa blod, spyor och annat trevligt).

Allting började (haha, sämsta starten någonsin) på morgonen den 10 oktober. (eller egentligen så började allting förfärligt coolt nog kvällen innan med ett "ja, alltså inte för att vi tror på det men det skadar ju inte att testa och nu ska vi banne mig sätta igång förlossningen"). Men som sagt. 10 oktober. Morgon. (gud vad hattigt detta blir).

Gick upp för att kissa och TADAA vad är det inte jag ser om inte lite blod. Yippiiiiiee. Detta har man ju hört ska vara ett förlossningstecken. Nu händer det säkert något inom en vecka iaf. Kanske jag slipper bli igångsatt? Halleluleja! Och har jag inte förresten lite ont i magen också? Sådär mensvärksliknande som barnmorskan frågat om jag fått ännu? Ja, nu händer det garanterat något inom en vecka!

Några timmar senare sitter vi och äter frukost och AJ AJ AJ hela magen drar ihop sig. Ooh, är det en såndär förvärk som man ska få några dagar innan, tänker jag? (detta kommer bli världens längsta inlägg....tror jag hoppar lite) bla bla bla.... hursomhelst så fortsatte värkarna komma och jag börjar fundera lite på om det är riktiga värkar och om bebis kanske tänker komma idag eller åtminstone imorgon. Denna tanken verkar  överhuvudtaget inte ens ha slagit Jonny och jag tänker absolut inte stressa upp honom med mina misstankar.

Hittar en underhållande sida där man kan sitta och klocka värkarna. Man trycker på start när de börjar och stopp när de slutar så får man se hur ofta och hur länge de varar. Roar mig med detta några timmar samtidigt som det börjar göra riiiiktigt ont. 6 minuter mellan...hmmm.

Jonny tittar på "sjukhuset" på TV och passande nog handlar det om en förlossning (varför i hela fridens namn går man med på att få sin förlossning filmad i TV?). Gråter lite av rädsla när jag tänker på att jag har det där framför mig och kanske tom ganska snart.

Vid 6-tiden orkar jag varken sitta eller ligga utan vankar istället runt i lägenheten insvept i en gigantisk filt och yrar något om att jag faktiskt bestämt mig för att jag inte vill ha någon bebis trots alls. Jonny är orolig och tycker (igen) att vi ska ringa förlossningen. Har för ont för att kunna prata och orkar verkligen inte med ett telefonsamtal så Jonny får ringa själv. Idioten i telefonen ville däremot hellre prata med mig och efter mycket om & men så lyckas jag pipa fram några mycket användbara svar till henne. "jag vet inte" hur långt det är mellan värkarna (finns det ens uppehåll, förresten?) "jag vet inte" hur länge de varar (100 år) och jag vet egentligen ingenting mer än att det gör ont.

Hon tycker att vi ska komma in på en kontroll och vi tar henne på orden. (har fortfarande inte fattat att förlossningen kanske är på gång...mycket smart såhär när man ser tillbaka på det). Står därför i hallen och diskuterar hurvidare det är någon vits i att ha med sig förlossningsväskan eller inte. Med tanke på att vi bara ska på kontroll och sen hem igen, åtminstone för natten.

Hur som helst så bestämmer vi oss för att ta med oss väskan, men lämna den i bilen när vi kommer fram. På sjukhuset möter vi en barnmorska som gör kontroll och konstaterar att jag är öppen 4cm. Här blir det nog förlossning inatt säger hon och tippar på 2-3-tiden inatt. Fattar ingenting. Vadå. Föda. Nu? Idag? Hon visar bort oss till ett rum med en sjukt läskig säng. "Det är här du ska föda".

HJÄLP? FÖDA? PÅ RIKTIGT? JAG? MEN JAG KAN VÄL INTE FÖDA? VADÅ, ÄR JAG ENS GRAVID? BEBIS? VA?

Hinner kläcka ur mig att jag inte vill ha någon bebis längre ett par gånger till och som svar på Jonnys "kan jag hjälpa dig med något?" eller "ska jag hämta något till dig" så ber jag honom om att skjuta mig. Eller åtminstone hämta en kniv. Spyr vid varje värk. Ny kontroll och 6cm öppen nu.

Seeeen händer det mest underbara jag varit med om i hela mitt liv. VÄRLDENS BÄSTA UPPFINNING. Bättre än telefonen och bättre än hjulet. Jag får epidural. Plötsligt svävar jag i himlen. Bara ligger i sängen och tittar på maskinen som registrerar mina värkar. Upp upp upp upp upp och jag känner: ingenting. Såå lycklig. Ligger där lycklig i två timmar.

Sen är det vaktskifte och den nya barnmorskan kommer igen. Efter en snabb kontroll så utbrister hon glatt att jag nu är 10cm öppen och kan börja föda. Va? Tror hon får upprepa det minst 3 gånger. (detta måste verkligen ha varit min mest intelligenta dag..).
"Ja, så vid nästa värk kan du ta i och preeeeessa". Eh, va? Vadå, värk? En sån har jag ju inte känt på flera timmar nu. Kan ju visserligen se på skärmen när värken är som starkast men känner mig ändå sjukt löjlig som ska ligga och pressa när jag inte känner ett dugg.

Barnmorskan anser att det är bäst att slå av epiduralen så att jag börjar känna värkarna igen och jag får lust att slå henne hårt i huvudet. HUR KAN HON ENS FÅ FÖR SIG ATT STÄNGA AV MIN HIMMEL? Sagt och gjort. Ingen mer epidural för Aggi vilket skapar världens mest stressande situation. Märker att effekten av epiduralen minskar för varje värk och jag kämpar som en galning och sönderstressad till tusen för att hinna få ut ungen innan all bedövning är borta.

Vilket naturligtvis inte gick.

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAJ. Trodde jag skulle dö. Ungefär. Folk påstår att det känns som att bajsa ut en vattenmelon. Kan inte riktigt hålla med. Hela jag kanske är felbyggd men jag skulle snarare säga att det kändes som att kissa ut en vattenmelon.

Men en timme senare var HAN FAKTISKT UTE OCH HOS MIG. Lite blodig och sådär men trots det finast i hela världen. Och höll så hårt så hårt runt mitt finger med sina pyttepyttesmå händer. 4170 gram och 53 cm.

(sen skulle de sy och trycka ut blod från magen vilket nästan var värre än förlossningen. (nästan iaf)..men det orkar jag verkligen inte sitta och skriva en halv roman om)

Efter ett tag rullades vi äntligen iväg från förlossningsrummet och in på vårt familjerum som vi skulle få sova i allihopa. Hela lilla familjen. Så himla mysigt.

Jaa. Hur som helst. När jag tänker tillbaka så känns det som att allting gick så himla fort och framförallt Jonny älskar att berätta för folk om vilken snabb förlossning jag hade. Men när man börjar räkna på det så var det ju egentligen inte ett dugg snabbt. 14 timmar från första värk. 6 timmar från att vi kom in på förlossningen.
Inte årets längsta förlossning heller kanske. Men verkligen inte skryt-snabbt. Men fattar verkligen inte vad som hände med alla timmarna? Verkligen snabbaste dagen i mitt liv. Trodde det skulle vara tvärtom.
Och dessutom så var det 1000 gånger mindre ont och mer genomförbart än jag någonsin vågat hoppas på!!!!