Okej, inte så dramatiskt kanske. Men nu har jag nattat Emil sista gången innan hans allra första födelsedag. Känns helknasigt att det första året redan gått. För räknas man verkligen som bebis som ettåring? Eller bara som ett litet barn. Prins är han hursomhelst och jag längtar tills vi ska gå in med paket och bullar och sjunga för honom imorgon.

Satt och läste igenom min förlossningsberättelse i rent nostalgisyfte. Tror knappt på det själv. Att jag låg där och födde barn för precis ett år sen. Den absolut största upplevelsen jag någonsin varit med om.

Förlossningsberättelse: http://nolltretjugo.blogg.se/category/forlossningsberattelse.html

Jag ser fortfarande hans blick när han faller. Jag hör fortfarande ljuden av hans lilla kropp hårt mot trappan. Duns. Duns. Duns. Flera kullerbyttor. Känner hans rädsla. Han var knäpptyst hela tiden. Det var nästan det värsta. Tills han låg på stengolvet. Femton trappsteg ner. Det som absolut inte fick hända, hände.

Jag grät när jag ringde akuten. Visst verkade han må bra. Lekte och såg nöjd ut. Men i huvudet fanns alla historier om barn som slagit sig, mått fint, och sedan dött under natten. Hjärnblödning. Sa att jag inte hade någon bil men skulle komma så fort som möjligt.

Men vi slapp ta bussen. Istället släppte en väldigt-väldigt-väldigt fin vän allt han hade och kom och hämtade oss. Körde oss in och satt med oss under hela tiden. Är så otroligt tacksam för att jag slapp vara ensam. Medan vi väntade blev Emil lugnare och lugnare. Tröttare och tröttare. Tillslut ville han bara hänga över en axel och lät sig varken lockas av napp eller mobil. Orolig. Orolig. Orolig.

Men han piggnade till inne hos läkaren som undersökte, klämde och kände. Tog bilder av alla märken och skrubbsår. Sa att allt verkade fint men att vi skulle väcka honom 3-4 gånger under natten. Kontrollera att vi fick kontakt. För säkerhetens skull. Det var åtminstone en glad men trött pojke som nöjt somnade i sin säng efter lite mat när vi kom hem. Idag verkar allt som vanligt och jag hoppas, hoppas det betyder att allt gick bra. Obehagligaste upplevelsen. Någonsin.

Älskade lilla fina vän.

De senaste dagarna har Emil blivit jätteduktig på att gå. Så, så, så, så, så himla roligt! Tänkte jag skulle försöka få ihop ett litet filmklipp men han ville inte riktigt samarbeta och hade istället mest lust att vända ut & in på innehållet i skötväskan. Men några små-små steg hinner han i alla fall med. Åh!

Ååååååååååå!!!! Ååååååhhhh!! Iiiihh. Igår lossnade det äntligen! Och nu kan han både;

1. Släppa taget
2. Stå om man ställer honom
3. Resa sig upp utan att hålla i sig

Fina, fina, fina, duktiga du! Det är i sådanahär tillfällen man lite saknar att ha någon att dela det med. Hade Jonny fortfarande bott här så hade vi ju varit superexalterade tillsammans, alternativt hade jag ringt honom på jobbet och skrikit. Istället ringde jag min familj och visade hur duktig han var via skype.

Är så stolt så jag spricker. Behöver jag ens säga att jag satt och grät av lycka och stolthet. Och nej - jag tycker inte jag överdriver det minsta. För detta är min son. Som kommer från mig och min kropp. Och han kan STÅ ALLDELES SJÄLV. På sina små pyttefötter. Och att jag har ett barn som lärt sig stå. Det känns helt overkligt. Att vara mamma är verkligen den bästa känslan i hela världen. Tack älskade unge för att du finns. Vad skulle jag gjort utan dig?

 

 

Idag fyller Emil 10 månader! <3