Alltså. Dethär med att leva utan internet är något som litegrann tär på min psykiska hälsa. Inte sådär på ett nördigt vis men jag känner mig fullkomligt handlingsförlamad när jag mister kontrollen över precis allt, och inte ens kan skicka ett mail eller betala en ynka räkning utan att be om hjälp. Inte riktigt min grej detdär. Men nu är åtminstone den biten uppe och går, och vi är inflyttade sedan snart två veckor tillbaka.

 

Och på den tiden har vi faktiskt lyckats skapa ett hem - vårt hem - till ett nästan helt färdigt stadium. Tavlor hänger på väggen, vi vadar inte i kartonger och varenda kopp och sked har hittat sin lilla speciella plats i köket. Appropå kartonger så var det knappast någon livskris. Till min mammas stora fasa så började vi inte packningen förren två dagar innan flyttdagen, och sen fick vi upp (nåja; men nästintill!) allt på fem dagar. Så det där omtalade kartongkaoset som det påstås att man ska tvingas leva i i en outhärdig tid i förbindelse med flytt var ju avklarat på en dryg vecka.

 

Okej, jag skulle förmodligen kunna babbla iväg en roman här om allt som har med flytt och vårt fantastiska hem att göra. Men det får vänta. Om några minuter väntas leverans av vårt nya matbord (D E T matbordet! Mitt livs kärlek alltså! Alltså rent matriellt snackat!).

 

Plockar in ett par bilder från när vi körde go cart (och jag krossade Dans manlighet!) i somras. Men avger samtidigt ett löfte till mig själv om att försöka knäppa lite på huset också:) ..och lägga upp sommarens alla andra bilder, som ligger på kö.

 

 

Tiden rullar på som bara attan. Idag är det bara en vecka tills vi övertar nycklarna till nya huset och stora flyttlasset går, och i onsdags hade Emil sin första dag på nya dagiset. Då trallade han rätt in och började leka med personal och barn, och vi kände oss mest fantastisk överflödiga. När det blev dags för oss att gå, först i torsdags och så imorse så var han däremot inte fullt så lycklig. Även om tårarna går fort över och han är tillbaka i lek innan jag ens hunnit ut ur grinden så gör det ändå ont i en stackars mamma att gå från en ledsen liten pojke. Huff.

 

Nu är det åtminstone fredag och vi kan se fram mot vår allra sista helg där vi bor nu. Både sorligt och lite roligt. Nästa vecka är det då tveklöst på tiden att börja packa!

 

Här visar i alla fall Emil hur duktig han blivit på alla kroppsdelar:

 

 

Vaaar är Emils NÄSA?

 

Vaaaar är Emils HÅR?

 

Vaaar är Emils BLÖJA?

 

Vaaaar är Emils ÖRON?