IIIIH. Har legat i extas nu hur länge som helst och bara beundrat magen. För varje spark som han gör så ser man tydligt att foten sticker ut GENOM magen "buff" "buff" buff". Precis på den lilla pyttefläck som han sparkar. Ååh. Jag ligger i min ensamhet och bara skrattar. Eller VADDÅ ENSAMHET. Jag är förresten aldrig ensam. Jag har min prins i magen. <3 <3 <3

MIRAKEL VERKLIGEN. MIRAKEL.

Jag har förresten en massa andra spännande graviditetstecken som man inte ens visste existerade innan man fick dem. 

1. HELT plötsligt blir jag alldeles svart under min förlovningsring. Något jag tidigare blivit av "billiga" oäkta ringar. Tyckte därför att det var relativt konstigt tills jag läste att guldsvärtande var ett vanligt fenomen och "Vissa kvinnor råkar tillexempel endast ut för detta när de är gravida". Kan ju inte påstå att det är sådär väldigt snyggt. Det är liksom inte bara under ringen utan över, under OCH på de närmaste fingrarna.

2. Jag har aldrig varit den som fått kramp men den senaste veckan har jag vid ett flertal tillfällen vaknat skrikande av smärta för vääärldens kramp i benet. Första gången var i Malmö och när jag nästa morgon kom upp haltande eftersom att krampen FORTFARANDE inte släppt och beklagade mig så sa mamma "nämen, har du inte fått det tidigare? det hade jag ofta när jag väntade både dig och annelie". Och på vecka 22 står det "I takt med att du blir tyngre så kan du också få fler gravidtetskrämpor, som till exempel vadkramper, främst på nätterna"

3. Att man får bruna pigmentfläckar av solen SOM TYDLIGEN ALDRIG GÅR BORT!?!? Haha min hals är förstörd för all evig framtid. :( Imorgon blir det solskyddsfaktor 50 MINST.

Haha jag blir så ledsen. När vi äntligen äntligen kommit fram till en liten lista med olika namnförslag så bestämmer jag mig för att lägga upp dessa i en omröstning. För skojs skulle lägger jag till ett extra namn som poppar upp medans jag skriver. Lite så där halvt seriöst, halvt inte seriöst. Och GIVETVIS så LEDER det namnet nu. Och det som vi egentligen var mest inne på har inte fått en endaste liten röst. :( Jag blir så ledsen.

För någon vecka sedan var vi i Malmö och hälsade på vänner & familj. Det var helt galet mysigt och jag är SÅ glad att jag åkte även om jag nästan bestämt mig för att strunta i det. Fick träffa söta Caroline också som bara är sisådär cirka en dag efter mig med sin pojke. Så mysigt! Kom fram till att nästa gång kommer vi inte kunna kramas för att magarna kommer vara så mycket ivägen. <3

Och så fick vi köpt världens i särklass finaste vagn. Efter mycket letande på blocket så bestämde vi oss för att "NÄ, NU SKA VI BANNE MIG HA EN ALLDELES NY FIN VAGN", vi kan väl ändå spara in på något annat? Ååå, den är så himla söt. Går på trilletur (världens sötaste ord) varje dag i lägenheten och längtar längtar tills jag får lägga honom i den!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Förresten så sparkar han som bara den nu. <3 Bästa trixet är att sätta på musik. Då blir han galen! Frågan är ju iofs om han blir glad och dansar, eller hatar det och vill att jag ska sluta? Samma sak med att åka bil eller buss. Såfort man satt sig så är han igång! Mysigt!

Nu vet vi säkert: VI SKA PÅ EN POJKE. På riktigt. Det ligger en liten bebispojke inne i min mage och sprattlar runt i detta skrivande nu. Bara tanken är svindlande.

Ultraljudet var lika magiskt och mysigt som de andra två gångerna och jag låg mest och pep av förtjusning för allt hon visade och pekade på - varenda ryggknota kändes vackrast i världen - medans Jonny lyckades ställa lite normala frågor så att hon inte behövde tro att vi var utvecklingsstörda eller så. Men han (älskar att skriva han istället för den) var finast i hela världen och jag längtar längtar tills vi får träffa honom på riktigt!

Ny termin är 9 oktober och jag hoppas verkligen han tänker hålla sig till det så jag slipper offra min födelsedag för all evig framtid. Ungefär.

Vidare så har jag varit riktigt produktiv idag med över 1,5 timmes bankmöte där vi la upp fondsparande och såg över pension och framtida boendedrömmar. Hoppsan hejsan, vuxenlivet är minst sagt här. Sen har jag varit inom Statoil och beställt nya (större!) jobbkläder och fått "ååååhh titta på deen magen"-kommentarer. Kanske kanske jag också råkade köpa lite alldeles för söta pojkkläder i stan.. men det kan man väl få?

Nej nu tror jag snart att Jonny är klar med falukorven i ugnen så att vi kan sätta oss ner och skriva namnlista vid maten! :D

Iiihh jag hoppar & studsar av glädje!!! Igår satt vi på ett tre timmar långt fantastiskt tråkigt och totalt ointressant möte med föreningen där vi gick igenom årsbudget och valde nya styresmedlemmar osv osv osv osv....... och helt plötsligt, mitt i allt: JAG KÄNNER BEBISEN. DEN LEVER. INNE I MIN MAGE. DEN RÖR PÅ SIG. JAG KÄNNER DET. Åååå. <3

Idag går jag in i vecka 19 och det känns alldeles galet långt. Herregud. Vem trodde detta för några månader sedan? Som David sa igår "Du ska bli pappa Jonny. Det trodde du inte för ett par år sedan." Nej, herregud. Det trodde man verkligen inte. Livet är spännande. <3

Och om fem små pyttedagar får vi veta! Flicka eller pojke.

London var förresten finaste någonsin och ÅH, jag vill tillbaka. Helst idag. Speciellt till picknick i sommarkläder i en park full av gröna träd och tulpaner. Istället för snöstormen som mötte oss igår på jobbet. Uuh.