Jag har träffat någon. Någon som får mig att må bra. Någon som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Någon som gör mig glad. Trygg. Men samtidigt så osäker. För egentligen skulle jag vara själv en stund. Egentligen ganska länge. Bygga upp mig själv. Bli självständig. Allt det där. Detta var inget planerat. Och inget jag önskade. Egentligen.

När det kommer till sex är det enkelt. Då kan jag lätt ta alla steg som existerar. För det är något jag vet, något jag kan och något där jag vet vad jag vill.

Men så fort det handlar om något större blir jag rädd. Känslor får mig att bli försiktig och tillbakadragen. Han behöver ta 8 stora kliv för att jag våga hasa en millimeter. Och får jag en minsta känsla av att han backar ens ett uns så rusar jag tillbaka till mitt skal, distanserar mig och bygger upp en hög mur runt. En mur som ska hindra mig från att bli sårad. En mur som stoppar mig från att ge för mycket av mig själv.

Den personen som är intresserad kommer behöva kämpa både mycket och länge. Han kommer behöva bevisa för mig både en och två och trehundra gånger att han faktiskt tänker finnas där, och att han inte skräms av mina tester där jag ger honom alla chanser till att sticka.

Och kanske viktigast av allt: att han har det fantastiska tålamodet som krävs för att ge mig den tid jag behöver, utan att pressa mig. Tid för att känna tillit och tid för att våga vilja. För kasta mig in i något med någon jag egentligen inte känner bakom fasaden har jag redan gjort. En gång för mycket.

Jag tänker inte göra något förhastat. Låta tiden ha sin gång och inte planera något. Jag vet inte alls vad jag vill men jag är åtminstone glad att ha någon i mitt liv som får mig att må så bra. Resten är framtiden.