Ja, vi samsover tillsammans med Emil och ja, det är det mysigaste och finaste som finns! Och det gör vi trots alla negativa kommentarer och åsikter som folk har, med min mamma i spetsen. Men det är okej. Jag var själv superskeptisk och hade absolut inga tankar om att ha honom i sängen innan han föddes. Tvärtom - jag satt och googlade på hur tidigt man kunde flytta in spjälsängen i hans eget rum, för gud vad jobbigt att vänja av honom med det sen.

Det var egentligen bara en ren slump att han hamnade i vår säng. En av de första (/den första?) natten på sjukhuset var han lite småledsen och ingenting verkade riktigt funka. Men att ligga mellan oss lugnade honom och samtidigt upptäckte vi hur otroligt mysigt det var att vakna och ha honom där.

Och blir det jobbigt att lära honom att sova själv så får det bli det! För just nu är han fortfarande pytteliten och jag tänker ge honom precis all den närheten och trygghet som han vill ha. Jag tänker njuta av varenda bebis-sekund jag har tillsammans med honom - dag & natt. Lära sig sova själv har han gott om tid med sen. Så småningom.

(dessutom så tror jag det kommer bli minst lika jobbigt för oss att sova utan honom, som det blir för honom att sova utan oss)