Emil har varit jättedålig under hela dagen. Febrig, hostig, trött, hängig och inte kunnat behålla någon mat. :( Så vid sjutiden ringde vi till sjukhuset och det var bara att åka in med en gång. Helt otroligt mycket folk i väntrummet men bebisar blir tydligen alltid först-prioriterade. Lite smidigt!

Sen började helvetet. Stackars pojke som redan haft en jättejobbig dag och nu skulle helt plötsligt främmande människor börja sticka nålar i fingret på honom, stoppa in träpinnar i halsen, maskiner i örat och stetoskåp både på fram och bak. Och vad gjorde mamma då? Som ska skydda honom mot allt ont. Jo, hon satt och höll fast honom stenhårt så att han inte ens kunde vända sig bort från de elaka främmande människorna. Fattade hon inte hur ont han hade? Såg hon inte vad de gjorde med honom? Dumma, dumma mamma.

Nejdå. Nu har han åtminstone fått medicin och lyckats somna i sängen. Min stackars liten. Det gör så himla ont att se honom lida så. :( Jag började nästan själv gråta inne hos läkaren när de undersökte honom och han bara skrek och skrek och skrek.