Emil blev nog en smula förolämpad av mitt inlägg igår om att han var för feg för att gå med gåvagnen. Bara några timmar senare traskade han nämligen runt med vagnen som om det vore rena barnleken och något han minsann kunnat väldigt, väldigt länge. Vad hände där?

Tyvärr har vi inte ett 300 meter långt vardagsrum, så det tar inte många sekunder innan han poff - krockar in i en vägg eller möbel. Då får man fram och vända vagnen åt honom..och några sekunder senare - poff. Men ändå! Behöver jag ens säga hur stolt jag är?