Som många redan vet, och många andra säkert redan misstänkt så har jag och Jonny beslutat oss för att separera.

Framför allt av respekt för att Emil en dag växer upp och själv har möjlighet att gå in och läsa detta så tänker jag utelämna så många detaljer som möjligt.

Men jag förstår faktiskt ingenting. Det var inte så många veckor sedan jag återigen fick ett sms om hur lycklig han var över att han hade världens underbaraste flickvän, världens finaste son, nästan ny bil och ett fint hus. Han pratade om hur mycket hans liv hade förbättrats, om vår framtid och att jag räddat honom från det liv han hade innan.

Men nu har han helt plötsligt gett upp allt detta och bestämt sig för att flytta tillbaka till Stockholm och sitt gamla liv. Nästan 30 år gammal. Visst kan även jag se att vi inte haft det problemfritt och jag har flera gånger tagit till frasen "jag orkar inte mer, nu flyttar jag". Men då har det alltid varit han som propagerat mot. Sagt att han gör vad som helst för att inte Emil ska växa upp med skilda föräldrar och att han inte skaffat barn med mig om han inte visste att han ville vara resten av livet med mig.

Jag får inte in det i huvudet? Hur kan man lämna sitt barn? Sin bebis. Det var trots allt han som drog igång tjatet om barn. Jag var 18 år och ville festa, resa och träffa nya människor. Men någonstans lyckades han övertala mig och då drog ett 1,5 år långt helvete igång av ägglossningstester, utredningar, spermieprover och schemalagt sex. Romantikdödare deluxe. Men det var trots allt något vi kämpade oss igenom gemensamt, med en gemensam dröm och ett gemensamt mål.

Plötsligt händer det. Plötsligt fanns det där. Det lilla extra strecket på stickan som visade att allt slit hade lönat sig. Då började en tid fylld av både oro för att vår lilla skatt skulle lämna oss och lycka inför det kommande. Vokalerna svämmade över i mängder och de som läste min blogg då tröttnade nog en smula på alla "iih", "ååå", och "aaah". Vi var på ultraljud, köpte vagn, inredde barnrum, köpte familjebil och nytt hus. Vi skrev namnlistor och pratade kvällarna igenom om allt vi skulle hitta på tillsammans de kommande åren.

Äntligen var han här. Efter nio månaders väntan kom han en kall höstnatt. Vi var föräldrar. Och Jonny översteg alla mina förväntningar vad gäller papparollen. Han tog tidiga morgnar, nattningar och långt över hälften av nattvaknandet. Han lät mig åka på tjejkvällar utan att fundera, njöt av varenda dag som pappaledig och älskade att ta Emil med själv en vecka till Stockholm.

Och nu vill han flytta ifrån oss. Som sagt har vi haft det tufft länge och många gånger, men jag vägrar tro att vi är de enda småbarnsföräldrar som bråkar. Jag var trots allt villig att sträcka mig långt. Förlåta, bygga upp på nytt och ge oss en nystart. Vart i världen som helst. För Emils skull. Men då denna önskan inte var ömsesidig så finns det inte mycket jag kan göra.

Jonny har beslutat sig för att överge Emil och flytta 60 mil bort från honom, precis när han behöver honom som mest. Och efter ett sådant beslut förlorar man all respekt i mina ögon. Det finns ingen ens halvbra motivering till att man sticker från sina barn.

Kanske handlar det om uppväxt. Jag har lärt mig att man kämpar sig igenom saker som en familj, att man finns där för varandra, tänker på barnen i första hand och löser problem istället för flyr från dem. Utan att försöka hänga ut någon är Jonny uppväxt med föräldrar som bråkar, skiljer sig, skaffar nya förhållanden, nya ungar, skiljer sig igen. Jonny har nu valt att gå i de fotspår han alltid sagt att han aldrig ska röra med tång.

Hur som helst så handlar det nu om att göra det bästa av situationen. Jag har varit nere på botten. Jag har tappat vikt, haft stora ringar under ögonen, och gråtit mer än jag sammanlagt gjort under våra 3,5 år tillsammans. Men nu orkar jag faktiskt inte längre. Nu handlar det om mig och Emil och den framtid jag tänker skapa åt oss. Det som inte knäcker dig gör dig starkare.

Saga utan lycklig slut kanske handlar om mig och Jonny. Sagan om mig och Emil tvivlar jag inte det minsta på att den kommer sluta lyckligt. Men vi behöver stöd. För det kommer bli tufft. Riktigt, riktigt tufft. Men jag känner inte minsta tvivel på att vi kommer klara det. Tillsammans.

Vill avsluta med att säga att förhållanden givetvis tar slut, och att detta mycket troligt är det bästa för mig och Jonny. Men pappa är man hela livet. Och jag kommer lägga ner själ och hjärta i att se till att Emil får en bra relation till sin farmor, farfar och övriga närstående släktingar på pappas sida. Ifall det är något som de önskar.