Självklart ringde Jonny igår just medan jag höll på att natta Emil och sa glatt: "HEJ älskling, jag är påväg hem nu!" "Tack för att du förstör min kväll", svarade jag surt. Okej, riktigt sådär kanske jag inte menade det, men jag hade verkligen sett fram mot liten tid för mig själv. Istället fick vi en jättemysig kväll tillsammans, och det är ju inte helt fel det heller!

Och imorse var Emil vänlig nog att ge mig sovmorgon fram tills halvtio. Så himla skönt! Nu ligger han och förmiddagssover lite, och jag har jättetråkigt. Undra varför det är så mysigt med ensamtid på kvällen, men inte på dagarna. Förmodligen för att man känner att det är en massa saker som man borde göra på dagen..

Såhär ser det förresten ut när Emil kämpar sig framåt på golvet: