Jag ser fortfarande hans blick när han faller. Jag hör fortfarande ljuden av hans lilla kropp hårt mot trappan. Duns. Duns. Duns. Flera kullerbyttor. Känner hans rädsla. Han var knäpptyst hela tiden. Det var nästan det värsta. Tills han låg på stengolvet. Femton trappsteg ner. Det som absolut inte fick hända, hände.

Jag grät när jag ringde akuten. Visst verkade han må bra. Lekte och såg nöjd ut. Men i huvudet fanns alla historier om barn som slagit sig, mått fint, och sedan dött under natten. Hjärnblödning. Sa att jag inte hade någon bil men skulle komma så fort som möjligt.

Men vi slapp ta bussen. Istället släppte en väldigt-väldigt-väldigt fin vän allt han hade och kom och hämtade oss. Körde oss in och satt med oss under hela tiden. Är så otroligt tacksam för att jag slapp vara ensam. Medan vi väntade blev Emil lugnare och lugnare. Tröttare och tröttare. Tillslut ville han bara hänga över en axel och lät sig varken lockas av napp eller mobil. Orolig. Orolig. Orolig.

Men han piggnade till inne hos läkaren som undersökte, klämde och kände. Tog bilder av alla märken och skrubbsår. Sa att allt verkade fint men att vi skulle väcka honom 3-4 gånger under natten. Kontrollera att vi fick kontakt. För säkerhetens skull. Det var åtminstone en glad men trött pojke som nöjt somnade i sin säng efter lite mat när vi kom hem. Idag verkar allt som vanligt och jag hoppas, hoppas det betyder att allt gick bra. Obehagligaste upplevelsen. Någonsin.

Älskade lilla fina vän.