Är fortfarande i lite halvchock efter Emils olycka och känner obehag bara av att titta på trappan. Emil själv verkar däremot ha glömt hela incidenten och röjer runt här hemma helt som vanligt. Nu kan jag nog dessutom påstå att han faktiskt går mer än vad han kryper. Hjälp, vad fort det går! För två veckor sen kunde han knappt stå själv. Nästa vecka kanske han tränar karate eller gör piruetter?

Imorgon kommer Jonny på besök för första gången sedan han flyttade. Det ska bli... intressant. På många sätt och vis. Framför allt att se hur Emil reagerar, eller om han ens minns honom. Tänk; mannen har ju både missat sin sons första steg och massa andra stora händelser. Men det känns viktigt att Emil får hålla kontakten med sin pappa. Hoppas bara han inte blir allt för ledsen när han åker igen..