Här hemma vankas det pappabesök i dagarna! Och ja; det gjorde lite ont i hjärtat imorse när Emil fick se sin pappa och... inte reagerade med ens en gnutta igenkännande. Tvärtemot blev han snarare livrädd (vilken är en konstig reaktion för Emil även mot en främling..?) och stod tryckt mot sin mammas ben medans Jonny försökte locka fram skratt. Och ja; jag såg att det givetvis krossade det pappahjärta som jag trots allt tror finns där någonstans. Men samtidigt så kan jag inte tycka synd om honom när det var hans eget val att bosätta sig så långt bort från sin son och dessutom skippa sin hälsa-på-i-september-plan.

Tur som bara den att Emil är social och smälter för uppmärksamhet. Nu, bara några timmar senare, är de bästisar och Emil skriker av skratt när hans pappa leker med honom. Då känns det lite tryggare för mig att lämna huset för en utekväll för första gången på gud-vet-hur-länge ikväll. Whiiihi. Helt galet sinnessjukt vad jag längtar!!!!!!!!!!!!!!