Japp. Då har det alltså hänt. Min son har fyllt ett och det där "första året" som alla snackar om är därmed förbi. (visserligen skedde detta för två veckor sen, bara som en liten detalj..). 

Vart tog det lilla foster som vi nyss och låg grät av lycka över att vi upptäckt flyttat in i magen vägen? Vart tog det lilla spädbarn som man var tvungen att hålla så försiktigt, så försiktigt bakom nacken vägen? Eller den lilla bebis som vi ägnade timmar åt att försöka locka fram första skrattet, rullningen och krypsteget ifrån?

Och vem är den lilla filuren som spatserar runt här hemma med åsikter och vilja av stål. Som äter vuxenmat och lägger rätt pusselbit på rätt plats, och rätt kloss i rätt hål.

Läskigt, skrämmande - men alldeles underbart!