Ååååååååååå!!!! Ååååååhhhh!! Iiiihh. Igår lossnade det äntligen! Och nu kan han både;

1. Släppa taget
2. Stå om man ställer honom
3. Resa sig upp utan att hålla i sig

Fina, fina, fina, duktiga du! Det är i sådanahär tillfällen man lite saknar att ha någon att dela det med. Hade Jonny fortfarande bott här så hade vi ju varit superexalterade tillsammans, alternativt hade jag ringt honom på jobbet och skrikit. Istället ringde jag min familj och visade hur duktig han var via skype.

Är så stolt så jag spricker. Behöver jag ens säga att jag satt och grät av lycka och stolthet. Och nej - jag tycker inte jag överdriver det minsta. För detta är min son. Som kommer från mig och min kropp. Och han kan STÅ ALLDELES SJÄLV. På sina små pyttefötter. Och att jag har ett barn som lärt sig stå. Det känns helt overkligt. Att vara mamma är verkligen den bästa känslan i hela världen. Tack älskade unge för att du finns. Vad skulle jag gjort utan dig?