Happ. Då var Jonny påväg till Stockholm och officiellt utflyttad. Känns både bra och dåligt. Är lite ledsen för att jag inte klarade av att ge Emil den kärnfamiljs-uppväxten som jag önskat men samtidigt glad att jag fick veta såhär pass tidigt att Jonny var en man som är kapabel till att flytta 60 mil från sin son. Bättre nu än om fem år liksom.

När Jonny åkte fick jag det slutgiltiga beviset på att barn förstår så mycket mer än vad man tror. Först gav han sin pappa en bauta-kram när han skulle säga hejdå (åh, det är så himlans mysigt att han börjat kramas - på riktigt. han sträcker sina knubbiga armar runt halsen på en och håller hårt-hårt-hårt: finns ingen känsla i världen som överstiger det!). 
Efter ett "hejdå knasbollar", gick Jonny ut och satte sig i bilen och vi följde efter för att vinka och Emil var superglad. Men när han såg sin pappa sätta sig i bilen och stänga dörren brast det totalt. Han grät och grät och grät medans han höll om mig hårt, tittade mot bilen och såg sin pappa lämna honom.
Det var precis som om han visste. Och förstod.

Det kommer säkert bli lite tomt i sängen ikväll, men jag får tänka positivt: massa plats och ingen som snarkar! Dessutom har jag bäddat nya lakan så det ska bli lite sådär extra mysigt. Imorgon börjar mitt nya liv. Eller - mitt och Emils nya liv! Nu kan vi göra precis, precis, precis vad vi vill! Hela dagarna, hela kvällarna och hela nätterna! Och med tanke på att det är jag som sitter här med det finaste i hela världen - Emil - så finns det inget annat sätt att tänka än att detta faktiskt endast är hans förlust!