Inatt har Emil haft sin första 100%-iga katastrofnatt. En såndär som mitt pessimistiska jag hade förutspått att varenda natt skulle bli efter man fick barn - vilket visade sig vara jättefel (tackochlov).
Från 01.00 till 06.00 vaknade han mer eller mindre nonstop och skrek, gnällde och hade sig. Ville inte ha nappen, inte ha mat, och ligga i vagnen och ja - egentligen ingenting.

Men det är okej. Sånt är livet ibland och idag är vi en glad och lycklig liten familj igen. Dvs ganska stor kontrast från gårnatten när jag mest av allt bara ville hoppa ut genom ett fönster och springa iväg.
Ber till alla gudar som finns, inklusive allah, vishnu, zeus och kanske till och med tor & oden om att detta var en smärtsam engångsförteelse och inte Emils nya grej.