Huff. Min mysiga lilla ensamkväll avbröts tvärt av en vaknande miniterrorist. Men så är det. Mammalivet är inte alltid glammigt. Efter att ha provat minst sjutioelva vanligtvis lysande trix för att få honom att somna om, inkluderande bl.a. nappar, mat, vaggning och min säng, hittade jag äntligen lösningen: mig sittandes brevid sängen som en kvinna vaktandes över sin mans dödsbädd. Ett steg bort från sängen var allt som behövdes för att dra igång andra världs-gråtkriget.

Så där satt jag. Och satt. Och satt. Och satt. Lyckades smita ut i en sekund för att hämta datorn. Dvs min nyinköpta sängdator! När vi delade upp datorerna så tyckte jag att jag gjorde världens deal genom att lyckas få den relativt nya stationära, medans Jonny tog den bärbara som egentligen var påväg till tippen. Vad jag inte hade räknat med var hur mycket jag skulle sakna att ligga i sängen på kvällarna med datorn och titta på film och lite allt möjligt. Därför kan det eventuellt ha råkat bli ett litet spontan-dator-köp i lördags. Gick in i butiken i jakt på den billigaste maskinen de hade innehållandes dvd & internet: en sängdator. Perfekt.

Hursomhelst så hörde jag äntligen de efterlängtade snarkningarna, strax efter jag skickat iväg ett mail om champagne. Tog min chans och smög försiktigt, försiktigt ut på tå. Minus den detaljen att jag tyvärr råkar vara smidig som en berusad elefant och givetvis bumpade rätt in i sängen, vilket ledde till att jag var tillbaka på ruta ett igen. Mindre otippat.

Men nu sover han sött och det ska jag också. Dvs. efter en bit choklad. Kanske två. För det är jag värd!
Natti.