Sedan en tid tillbaka (veckor/månad?) har Emil haft problem med sömnen. Allt som oftast så vaknar han en gång på natten och skriker som en galning. Ingen gråt och inga tårar men han verkar närmast paralyserad av skräck. Han blir stel som en pinne, spänner sig som en båge och kastar sig fram och tillbaka i sängen. Försöker man ta upp honom så får han ännu mer panik, försöker kasta sig ur famnen och slår omkring sig.
Försöker man ge honom nappen, gosekatten, dricka eller något annat så flyger det all världens väg.
Det är det absolut mest obehagliga jag någonsin varit med om! Han är helt inne i sin egen värld där han verkar vara jagad av en demon, och det finns absolut ingenting i världen vi kan göra för att hjälpa honom.

Vi misstänkte ju med en gång mardrömmar men jag har hela tiden haft en känsla av att det är något som inte stämmer. Han är där men ändå inte, och fullständigt okontaktbar även om han ser oss och reagerar på allt vi gör. Igår fick jag verkligen känslan av att han hade någon form av hallucinationer, och började googla. Och hittade detta;

"Nattskräck kallas det när barnet får ett skräck- eller raserianfall efter det att det har somnat, i regel under de tre första timmarnas sömn. Barnet förefaller vara vaket och kan sätta sig upp eller resa sig i sängen och gråta våldsamt. Det verkar skärrat eller ilsket och kanske ser det ut som om det slåss mot någon eller något. Detta är inte detsamma som en mardröm."

"Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.


Och det som lugnade mig lite:

"Förvirringstillstånd och nattskräcksattacker är helt ofarliga. Även om barnet verkar skräckslaget upplever det ingen rädsla. Det upplever ingenting. De delar av hjärnan där upplevelser bildas är nämligen inte i funktion. De delarna sover fortfarande djupsömn till skillnad från andra delar av hjärnan.
Det bästa man kan göra som förälder är att just inte göra någonting. Framför allt inte låta sig dragas med i någon rädsla. Det är lätt att smittas av andras rädsla men här måste förnuftet tala. Det är inte alls synd om barnet, det behöver inte tröstas.
Tvärtom beter sig barnet oftast ännu värre när man försöker trösta det och ge kroppskontakt. Likaså om man försöker väcka det. Sitt alltså bara lugnt bredvid barnet och se till att det inte skadar sig (vilket ändå sällan inträffar).
Det är inga psykiska fel på barn som ofta har nattskräck eller andra parasomnier. Det beror inte på att barnet har det dåligt på något sätt."


Åå, jag kan inte hjälpa att jag tycker så förfärligt, förfärligt synd om honom. Tror jag måste läsa texten om att han sover djupt, inte upplever någon rädsla och att det inte är synd om honom flera gånger om för att jag ska förstå det.

Hursomhelst så verkar det relativt vanligt (5-15%), och det går över! Det beror oftast på överstimulans eller övertrötthet. Och min egen gissning är då att han helt enkelt blivit chockstimulerad sen han började på dagis. Från lugna dagar hemma med mig, till full fart på dagis = överstimulans.

Håller alla tummar i världen för att det går över snart!
Och (om det nu är någon som läst såhär långt..) så mottages alla tips och erfarenheter med glädje!