Vet barn som sagt "mamma" redan vid några månaders ålder. Själv väntar jag fortfarande. Han vet att hunden säger "voff", dinosarien "wrrooaaahhh" och enkla uttryck som "oj", och "hej" (ibland..) men annars är det mest långa haranger av kinesiska som strömmar ut ur munnen på honom, och inga förståeliga ord. Tycker egentligen mest han låter som en liten the sims-gubbe!!

Däremot så förstår han så in i bomben mycket. Lätta instruktioner som "kan du hämta mammas skor?", "kan mamma få bilen?" eller "kan du sätta den på bordet" förstår han och följer utan problem. Lite småpraktiskt sådär med en ny hjälpreda i huset, och jag blir dunderstolt varje gång jag inser att jag förstår det jag menar.
Han vet också att man ska blåsa på varm mat, eller när man slagit sig, att man kan rycka på axlarna och slå ut med armarna när man inte kan hitta något som är borta och hur man gör när man schampoonerar in håret.

Men talet. Där går det trögare alltså. Min personliga gissning är att det beror på att han är/blir tvåspråkig. Nu kanske inte norska/svenska kan likställas med arabiska/islänska eller så, men klart som tusan att det blir förvirrande när han gått från att höra:
1. I princip uteslutande svenska
2. Både svenska och norska hemma
3. Bara norska på dagis, och båda språken hemma

När jag var 15 så satt jag ofta barnvakt till världens (näst) sötaste pojke som heter Alexander. Alexander har en svensk mamma, och en norsk pappa. Han bor i Sverige och gick på svenskt dagis. Och var precis lika sen i talet som Emil.  

Nåväl. Det är inte så att jag springer runt i panikparanoia här. Talet kommer när det kommer. Och när han är redo. Tills dess så får vi njuta av härligt the sims-babblande.