Sedan jag var i sex-års-åldern så har jag vid upprepade tillfällen försökt ta hål i öronen. Och varje gång har det slutat i samma katastrof: infektion, tårar, smärta och tillslut ett igenväxt hål. Samma visa om och om igen. Men sen går det några år och plötsligt är jag övertygad om att NU, nu är jag ju så väldans mycket mognare och smartare. Klart jag fixar det denna gången!

 

Och faktum är att det gått ganska fint sedan jag tog hål sist. Men för några dagar sedan började jag få ont igen och påväg hem igår upptäckte jag att "oj, ploppen bakom örhänget är borta!!". Skyndade mig hem för att plocka ut örhänget så jag inte skulle tappa det men där insåg jag till min fasa: PLOPPEN HAR FÖRSVUNNIT IN I ÖRAT OCH FASTNAT DÄR!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Hjälp och åter hjälp!

 

När Dan kom hem tog vi till alla förfärliga metoder vi kunde komma på som innebar att trycka, dra och slita i ett väldigt infekterat och ömt öra - men nope. Helt meningslöst! Fick helt enkelt ringa läkaren och fick genast en akuttid. Snart låg jag på en brits under flera läkare som satte bedövningsspruta efter bedövningsspruta, och pillade och fixade med massvis av små verktyg. Jag låg mest bara och blundade och försökte låta bli att gråta (ja, jag är en supermes!) medans en av receptionisterna stod och strök mig över armen och tyckte synd om mig. Det vill säga när jag hade lyckats övertala läkaren om att det faktiskt satt en plopp inne i örat. Vilket tog en halvtimme eller så.

 

Men ut kom den och nu sitter jag här med ett väldigt smickrande gigantiskt plåster över hela örat som för övrigt ser ut som ett sönderbombat Bagdad. Med ett antibiotikarecept i väskan.

Aldrig mera hål!