Åh-usch. Ibland är det helt förfärligt att vara mamma. Som när man står och trixar med bilstolen medans lilleman leker med en bil på trappavsatsen upp till huset. Allt är frid och fröjd och vi gör oss klara för en liten biltur. Plötsligt händer det som inte får hända, och Emil tar ett steg bakåt - rätt ut i luften och ramlar baklänges rätt ner och träffar huvudet mitt på stenkanten som går runt gräsmatten.

Det går ett par sekunder, kanske fem, av fullständig tystnad. Sen kommer det. Gråten som aldrig vill ta slut. Hjärtskärande skrik. Blod som rinner från bakhuvudet och kletar ner hela håret. Plötsligt fick vår lilla utflyckt en klar vänding och ny destination: akuten.

På sjukhuset blev vi åtminstone väl ompysslade av både sjuksköterska och läkare. De rakade av en massa av hans hår, tvättade och rengjorde och konstaterade att det såg värre ut än det var och inte behövde sys. Istället fick han lite lim i hålet och vi fick åka hem igen:) Slutet gott allting gott!
(men obehaglig var det. tusen gånger om.)

Älskade skatt; skulle önska att jag kunde skydda dig mot allt ont!