Igår hade Emil ett väldigt efterlängtat flickbesök - Julia! Gentlemanna-Emil skulle genast visa upp alla sina leksaker, dela med sig av sitt vatten och följa efter Julia vart hon än gick och peta på henne. Mysigt-gånger-1000, och i januari är det dags för pulkadejt.

Nu (när jag äntligen blivit kvitt med en jobbig tidnings-försäljare i telefonen) ska jag plocka fram resväskan och min lilla packningslista och sätta igång. Imorgon avgår färden till skåne med ett första litet tvådagars-stopp i Göteborg hos Sandra så Emil får träffa tomten på Liseberg! Känns lite som om vi alltid är i farten.

Jag har träffat någon. Någon som får mig att må bra. Någon som bryr sig om mig och som jag bryr mig om. Någon som gör mig glad. Trygg. Men samtidigt så osäker. För egentligen skulle jag vara själv en stund. Egentligen ganska länge. Bygga upp mig själv. Bli självständig. Allt det där. Detta var inget planerat. Och inget jag önskade. Egentligen.

När det kommer till sex är det enkelt. Då kan jag lätt ta alla steg som existerar. För det är något jag vet, något jag kan och något där jag vet vad jag vill.

Men så fort det handlar om något större blir jag rädd. Känslor får mig att bli försiktig och tillbakadragen. Han behöver ta 8 stora kliv för att jag våga hasa en millimeter. Och får jag en minsta känsla av att han backar ens ett uns så rusar jag tillbaka till mitt skal, distanserar mig och bygger upp en hög mur runt. En mur som ska hindra mig från att bli sårad. En mur som stoppar mig från att ge för mycket av mig själv.

Den personen som är intresserad kommer behöva kämpa både mycket och länge. Han kommer behöva bevisa för mig både en och två och trehundra gånger att han faktiskt tänker finnas där, och att han inte skräms av mina tester där jag ger honom alla chanser till att sticka.

Och kanske viktigast av allt: att han har det fantastiska tålamodet som krävs för att ge mig den tid jag behöver, utan att pressa mig. Tid för att känna tillit och tid för att våga vilja. För kasta mig in i något med någon jag egentligen inte känner bakom fasaden har jag redan gjort. En gång för mycket.

Jag tänker inte göra något förhastat. Låta tiden ha sin gång och inte planera något. Jag vet inte alls vad jag vill men jag är åtminstone glad att ha någon i mitt liv som får mig att må så bra. Resten är framtiden.

Jag och Emil firade in snön (inte riktigt bestämt mig för om det är något att fira eller frukta än) med en liten vinterpromenad ner till butiken. Idag fick det bara bli ett smakprov av snön uppefrån vagnen men han har fått ett par jättefina vinterskor av sin mormor & bestefar så det dröjer säkert inte länge innan det är dags att inviga dem med lek och pulkaåkning!

Nu ligger Emil och sover tillsammans med en hel hög nallar i sin säng (tveksamt om han själv får plats, men det är han själv som kommer springandes med dem till sängen..) och här hemma blir det snart tacos och avslutnings-vin-mys-kväll innan jag far in till Oslo ett par nätter. Längtar!

Igår satt jag och pratade med min mamma om hur konstigt det var att det fortfarande inte kommit någon snö i Norge. Förra året var det snö redan i oktober så det är ju inte konstigt att man reagerar. Men - så plötsligt, mitt på kvällen: snö, snö, snö. I mängder! Och imorse vaknade vi (kl. 10.30, tack Emil!!) upp till ett tjockt lager vitt över träd, tak och gräs: årets första snö!

Känns lite som Emils första snö också. Visst fanns han förra vintern också, men då låg han mest på en filt och sov. Och sov. Och drack lite mjölk. Och sov. (gud, vilket enkelt liv man måste haft då?). Så på sätt och vis blir detta faktiskt Emils första snö, och Emils första jul! Nu ska vi ut på pulkaturer, bygga snögubbar och dricka varm oboy.

"Tiiiiiiiiiiitta, tiiiitta-da" sa Emils storögt och pekade på snön när jag visade honom imorse! Nu sitter han förresten nöjt och tuggar i sig sitt tredje polarbröd medan han glatt pekar på påsen och vill ha mer. Hur mycket plats finns det egentligen i en ettåring?

Vi har haft fantastiskt mysiga dagar i Stockholm men det är ändå en alldeles extra speciell känsla när bilen svänger in på uppfarten och man är hemma. Förutom några små detaljer att man måste släpa in tvåhundrafemtiofem väskor (minst!) från bilen och att huset är närmast nollgradigt. Men efter lite extrem-eldning i brasan och en massa varm mat burrade vi (ja; vi. förklarar kanske senare) ner oss nära-nära under tre lager täcken och somnade alldeles perfekt upptinade!

De första nätterna i Stockholm spenderade jag hemma hos Emils farmor. Emil fick busa med sina fars-släktingar och såklart bli lite bortskämd med presenter! Jag fick dessutom en liten tjej-mys-vin-kväll medans farmor passade Emil. Lyx. Lördagen var den dagen som Jonny hade offrat för att umgås med sin son, och jag åkte iväg på julbak & drinkar hos Linnéa, Camilla och Dennis. ...tills en väldigt fin bil, med en väldigt fin vän hämtade upp mig efter en hel dags körning för en kväll med allt från tapas & sangria på mysresturang till natt på galet fint femstjärnigt hotell. På söndagen stusslade vi runt lite i ett vinter-stockholm medans Jonny & Emil hade besök av fler släktingar.

Dessutom fick vi en extra bonusnatt på hotell söndag-måndag som gick i 100%-mystecken. När Emil somnat (emils första hotellnatt!) unnade vi oss pizza i hotellsäng och kröp sen ihop med godis & film. Sen var det plötsligt måndag och dags att åka hem. Men som sagt; borta bra men hemma bäst!