Nu försöker jag driva en kampanj om att en bambubar är precis vad trädgården saknar.
Går sådär...

Sedan en tid tillbaka (veckor/månad?) har Emil haft problem med sömnen. Allt som oftast så vaknar han en gång på natten och skriker som en galning. Ingen gråt och inga tårar men han verkar närmast paralyserad av skräck. Han blir stel som en pinne, spänner sig som en båge och kastar sig fram och tillbaka i sängen. Försöker man ta upp honom så får han ännu mer panik, försöker kasta sig ur famnen och slår omkring sig.
Försöker man ge honom nappen, gosekatten, dricka eller något annat så flyger det all världens väg.
Det är det absolut mest obehagliga jag någonsin varit med om! Han är helt inne i sin egen värld där han verkar vara jagad av en demon, och det finns absolut ingenting i världen vi kan göra för att hjälpa honom.

Vi misstänkte ju med en gång mardrömmar men jag har hela tiden haft en känsla av att det är något som inte stämmer. Han är där men ändå inte, och fullständigt okontaktbar även om han ser oss och reagerar på allt vi gör. Igår fick jag verkligen känslan av att han hade någon form av hallucinationer, och började googla. Och hittade detta;

"Nattskräck kallas det när barnet får ett skräck- eller raserianfall efter det att det har somnat, i regel under de tre första timmarnas sömn. Barnet förefaller vara vaket och kan sätta sig upp eller resa sig i sängen och gråta våldsamt. Det verkar skärrat eller ilsket och kanske ser det ut som om det slåss mot någon eller något. Detta är inte detsamma som en mardröm."

"Vid dessa tillstånd beter sig barnet som om det var vaket, fast det i själva verket fortfarande sover djupt. Ibland ser barnet alldeles skräckslaget ut och kan skrika hysteriskt. Attackerna brukar spontant upphöra efter tre till tio minuter men kan vara både kortare och längre än så. Plötsligt ser sig barnet omkring på ett normalt sätt och har då ingen aning om vad som hänt. Sedan somnar barnet oftast mycket snabbt.


Och det som lugnade mig lite:

"Förvirringstillstånd och nattskräcksattacker är helt ofarliga. Även om barnet verkar skräckslaget upplever det ingen rädsla. Det upplever ingenting. De delar av hjärnan där upplevelser bildas är nämligen inte i funktion. De delarna sover fortfarande djupsömn till skillnad från andra delar av hjärnan.
Det bästa man kan göra som förälder är att just inte göra någonting. Framför allt inte låta sig dragas med i någon rädsla. Det är lätt att smittas av andras rädsla men här måste förnuftet tala. Det är inte alls synd om barnet, det behöver inte tröstas.
Tvärtom beter sig barnet oftast ännu värre när man försöker trösta det och ge kroppskontakt. Likaså om man försöker väcka det. Sitt alltså bara lugnt bredvid barnet och se till att det inte skadar sig (vilket ändå sällan inträffar).
Det är inga psykiska fel på barn som ofta har nattskräck eller andra parasomnier. Det beror inte på att barnet har det dåligt på något sätt."


Åå, jag kan inte hjälpa att jag tycker så förfärligt, förfärligt synd om honom. Tror jag måste läsa texten om att han sover djupt, inte upplever någon rädsla och att det inte är synd om honom flera gånger om för att jag ska förstå det.

Hursomhelst så verkar det relativt vanligt (5-15%), och det går över! Det beror oftast på överstimulans eller övertrötthet. Och min egen gissning är då att han helt enkelt blivit chockstimulerad sen han började på dagis. Från lugna dagar hemma med mig, till full fart på dagis = överstimulans.

Håller alla tummar i världen för att det går över snart!
Och (om det nu är någon som läst såhär långt..) så mottages alla tips och erfarenheter med glädje!

OBS, OBS, OBS. En väldigt viktig upplysning har precis kommit till min kännedom: Idag, 25 april är inget mindre än den officiella pingvindagen. Oh, herregud. Detta är ju närmast större än julafton. Så då återstår egentligen bara en enda stor fråga; hur ska jag fira?

När jag tänker efter finns det faktiskt en ännu större fråga; VARFÖR har inte jag vetat om detta tidigare så jag kunnat förbereda ett stort pingvinkalas! Borde definitivt bli en ny tradition! Nästa år är det frack på stor och liten som gäller, champagne för de äldre och champis för den yngre!

Obs: folk som inte känner mig så väl blir förmodligen ganska förvirrade av detta inlägget. Folk som känner mig blir garanterat inte ett dugg förvirrade!

Okej, nytt mål: bli hundratjugo miljoner gånger bättre på att ta bilder!
Här var det i alla fall mars och glass- och gå-utan-jacka-väder!
<3

You could be my unintended
choice to live my life extended
You could be the one I always love

Lycklig. I helgen har jag verkligen fått bevis om och om igen att jag lever med världens absolut bästa man!
Inte så att jag fått ett 50-karats diamanthalsband eller en långweekend till New York, men ständiga små ord och detaljer som visar att han finns, ser, och uppmärksammar. Och det är just de detaljerna som är och alltid kommer vara det absolut viktigaste för mig!

Som i lördags när jag själv kände mig lite smådeppig, orkeslös och inte sjuk men ändå svag. Lite ofrivilligt innesluten utan anledning och utan att veta varför. Jag blev placerad i soffan med en cider, en bok och en skål ostbågar medans han själv nattade Emil, plockade undan och diskade efter Emils middag och sedan ställde sig och lagade mat åt mig.
Och just där och då fanns det absolut ingenting i världen jag önskade mig mer!

I'll be there as soon as I can
But I'm busy mending broken pieces of the life I had before

First there was the one who challenged
All my dreams and all my balance
She could never be as good as you

You should be the one I'll always love

Jag & Emil för ganska exakt ett år sedan!

Hoppade på en solstols-rea förra veckan påväg från matbutiken och kom hem med varsin fantastisk röd solstol med extra sidobord! Dessutom fick vi tag på en grill av utgående modell som såldes ut alldeles löjligt billigt.
Så nu borde vi alltså ligga i varsin solstol med ett isbitsfyllt glas, och en liten shorts-klädd Emil som springer runt och kör sina bilar över våra ben, medans vi väntar på att vår lax och våra grillade zucchini ska bli färdiga.

Men gör vi det? Svar: nej. Och slutgiltigt svar: dubbelnej.
Istället vaknar vi upp till ett väder bestående av ömsom snöstorm, ösregn och hagel. Dag ut och dag in. Vecka ut och vecka in. Måste återigen påpeka att jag förra månaden låg ute och solade i bikini - flera gånger. Detta är orättvist.

Och ja; detta blev ett ganska negativt inlägg.

Vet barn som sagt "mamma" redan vid några månaders ålder. Själv väntar jag fortfarande. Han vet att hunden säger "voff", dinosarien "wrrooaaahhh" och enkla uttryck som "oj", och "hej" (ibland..) men annars är det mest långa haranger av kinesiska som strömmar ut ur munnen på honom, och inga förståeliga ord. Tycker egentligen mest han låter som en liten the sims-gubbe!!

Däremot så förstår han så in i bomben mycket. Lätta instruktioner som "kan du hämta mammas skor?", "kan mamma få bilen?" eller "kan du sätta den på bordet" förstår han och följer utan problem. Lite småpraktiskt sådär med en ny hjälpreda i huset, och jag blir dunderstolt varje gång jag inser att jag förstår det jag menar.
Han vet också att man ska blåsa på varm mat, eller när man slagit sig, att man kan rycka på axlarna och slå ut med armarna när man inte kan hitta något som är borta och hur man gör när man schampoonerar in håret.

Men talet. Där går det trögare alltså. Min personliga gissning är att det beror på att han är/blir tvåspråkig. Nu kanske inte norska/svenska kan likställas med arabiska/islänska eller så, men klart som tusan att det blir förvirrande när han gått från att höra:
1. I princip uteslutande svenska
2. Både svenska och norska hemma
3. Bara norska på dagis, och båda språken hemma

När jag var 15 så satt jag ofta barnvakt till världens (näst) sötaste pojke som heter Alexander. Alexander har en svensk mamma, och en norsk pappa. Han bor i Sverige och gick på svenskt dagis. Och var precis lika sen i talet som Emil.  

Nåväl. Det är inte så att jag springer runt i panikparanoia här. Talet kommer när det kommer. Och när han är redo. Tills dess så får vi njuta av härligt the sims-babblande.

Stackars Emil har trampat runt i sina ganska slitna, och numera också lite småtrånga dagis-skor allt för länge, så i lördags blev det äntligen dags för;  skoshopping!

Nu är han stolt ägare till ett par Puma-skor som -obsobsobs- blinkar! Åh, hans allra första par med blinkeskor! (minns hur mycket jag, och alla andra ungar också för den delen, önskade mig såna när jag var liten).

Hur som helst så är han tuff som stryk när han traskar runt med dem!

Idag är det tisdag och veckan rinner på i ett faktiskt ganska behagligt tempo. Helgen var dödsmysig! Som vanligt. Förlåt, men jag är fortfarande nykär så det glittrar och då kunde vi spenderat dagarna på en soptipp och jag hade ändå haft matrial till att skriva en uppsats om vilken fin helg jag haft.

På fredagen unnade vi oss farligt god mat och vin och om jag tänker efter riktigt ordentligt så kan det faktiskt gått en tequila eller så också. På lördagen var vi först på vildmarks/trädgårds-mässa (inte dåligt tänkt kombo för att locka dit både herrn och frun i hushållen) och tittade och åt, och framför allt åt lite till på allt och ingenting.
Efteråt var vi hembjudna hos Dans mamma på middag. Mysigt! Plötsligt blev klockan mycket och läggdags för Emil, så vilken tur att Dans mamma fixat både säng, ett lager med kläder och allt annat som kan tänkas behövas för en spontan övernattning. Själva tog vi bussen in till stan för en helkväll med drinkar och Dan fick bevisat sin något smålöjliga teori om hur många sekunder det skulle ta innan någon försökte stjäla mig när han fejkade ett toalettbesök.

När Emil var en månad så var vi ju hos en fotograf och tog en himlans massa bilder. Nu har tydligen den fotografen gått i konkurs och jag fick ett mail om att jag kunde få köpa en cd med alla bilder som togs den dagen i högupplöst och redigerat tillstånd, till ett starkt reduserat pris: 1.499.

Fick också en länk så att jag kunde titta på alla bilderna på internet, och åh-håhå vad frestande. Visserligen blandat med en massa gulli-gull bilder på mig och Jonny och det känns ju kanske inte som prio 1 att hänga på väggen just nu, men en eller två bebis-Emil kunde jag absolut tänkt mig!


 
 

Under min katastrofalt undernärda bloggperiod hände stora saker i Emils och vårat liv; dagisstart. Tänkte att jag borde få ner några rader om det både för att tillfredställa de som undrar och för att bevara inför framtiden.

Tisdag 13 mars var det alltså dags. Sent kvällen innan hade vi anlänt från en långresa till Malmö och var egentligen allmänt halvtrötta när klockan ringde. Dan hade tagit ett par extra dagars semester från jobbet för att kunna vara med Emils första dagar och när vi tumlat och stressat runt i en halv evighet så var vi slutligen påväg. Men så finns det ju faktiskt någonting som kallas den akademiska kvarten, och det vore ju knappast första gången jag bortförklarar min tidsoptimism med den..

De första dagarna gick jättebra förutom en liten minimal detalj: när vi skulle pröva att gå därifrån. Inte populärt. Ens för fem öre. Men i övrigt älskade han att vara där och kom varje morgon springandes in i sovrummet och la sina skor på sängen, innan vi ens hunnit öppna ögonen, och ville komma iväg fortast möjligt.

Nu fyller han snart en månad som dagispojke och de dramatiska lämningarna när han gråter till jordens undergång och jag går och snyftar hela vägen hem är sedan länge förbi. Nu springer han glatt in, ger mig en kram, vinkar och börja leka. Enligt personalen har han blivit trygg och varm i kläderna som bara den. (De har så fina sätt att uttryka saker på.)

Är så glad att jag tog beslutet att låta honom börja tidigare än tänkt!

Påsk 2012. Mysig är bara förnamnet. Vi har haft jättefina påskdagar men idag är vi alltså återvända till vardagen med dagislämningar och husbestyr. Pah.

Hursomhelst så har vi hunnit med lite av varje. Emil har fått en natt hos Dans mamma medans vi tog en tur till ett vännepars (världens bästa norska ord!) stuga med sinnessjukt god mat, drinkar osv.
Dessutom så tyckte vi att Emil var stor nog till att få sitt alldeles första påskägg igår (innehållandes en duplo-polismotorcykel och några ynka godisbitar) och att säga att han var excalterad är nog en underdrift.
Och så har vi varit på en småspontan långutflykt upp i landet och tittat på björnparken.

Påskvädret har däremot mest bara varit deprimerande. På måndagsmorgonen vaknade vi upp till ett nytt lager snö på marken och idag; nonstop ösregn. Happ. För några veckor sedan låg jag i bikini på balkongen. Depp depp depp.

Det här gör jag för två anledningar (kanske tre). För det första blev jag uppriktigt förvånad över hur många som faktiskt tittar in varje dag trots att det inte kommit ett andetag på evigheter. För det andra så har jag faktiskt ingenting att skylla på länge; Emil är inskolad på dagis men jag har fortfarande inte kommit mig ut på jobb. Alltså har jag allt tid i världen (väldigt stor överdrift)!

Men vi växer och mår bra! Nåja, växandet kanske Emil står för men välmåendet gäller oss båda. Och nu har påsken flyttat in. Jag skulle kanske inte kalla mig för påskfanatiker men lite gult och fjädrar hör faktiskt till. Om inte annat så för Emils skull. Och höjdpunkten i mitt pyntande är givetvis ett gult påskunderlägg som Emil gjort på dagis. Stoltare mamma får ni leta efter!
  
Nu sitter mamman i huset och njuter med en kartong (mamma, läs: glas) äppeljuice mens de två herrarna fortfarande ligger nere och snarkar tillsammans. När den äldre väl kommit sig iväg till jobbet så ska jag och Emil ta en mysig långfrukost hemma och sedan traska iväg till dagis, för sista dagen innan påskledigheten.