De senaste veckorna har det varit helt omöjligt med Emil och vagnen och det slutar alltid med att jag får bära Emil i ena armen, och försöker styra vagnen genom snödrivorna med den andra - helt hopplöst!
   Så jag googlade runt lite på när man som tidigast kunde börja med sittdelen till vagnen och upptäckte att vi var LÅNGT ifrån ensamna om att ha en fyra-månaders som vägrar ligga ensam i liggvagnen, och att många verkade byta just i den åldern.

Så, alltså: imorse klättrade vi upp på vinden i jakt på sittdelen som var undanstoppad där någonstans, och sedan gav vi oss ut på promenad till butiken. Och vilken skillnad; plötsligt kunde han vara med och se allting som hände runt honom och dessutom kommunicera oss hela tiden!! Plötsligt var det spännande att åka vagn! (förutom det lilla missödet att vi glömde nappen hemma, och fick springa hem & hämta när vi kommit halvvägs. ojdå.)

Klart det har varit dödstråkigt för honom att ligga alldeles ensam i en vagn och glo upp i taket!

Emil är inne i en period när han ska sträcka sig efter ALLT. Godispåsar, drinkpinnar, juiceglas och gud vet vad. Man får ständigt lirka loss småtomater, brödbitar och annat från hans händer som han fått tag på och hindra honom från att dra ner frukosttallrikar på golvet.

Som sagt:

< 

Ja, vi samsover tillsammans med Emil och ja, det är det mysigaste och finaste som finns! Och det gör vi trots alla negativa kommentarer och åsikter som folk har, med min mamma i spetsen. Men det är okej. Jag var själv superskeptisk och hade absolut inga tankar om att ha honom i sängen innan han föddes. Tvärtom - jag satt och googlade på hur tidigt man kunde flytta in spjälsängen i hans eget rum, för gud vad jobbigt att vänja av honom med det sen.

Det var egentligen bara en ren slump att han hamnade i vår säng. En av de första (/den första?) natten på sjukhuset var han lite småledsen och ingenting verkade riktigt funka. Men att ligga mellan oss lugnade honom och samtidigt upptäckte vi hur otroligt mysigt det var att vakna och ha honom där.

Och blir det jobbigt att lära honom att sova själv så får det bli det! För just nu är han fortfarande pytteliten och jag tänker ge honom precis all den närheten och trygghet som han vill ha. Jag tänker njuta av varenda bebis-sekund jag har tillsammans med honom - dag & natt. Lära sig sova själv har han gott om tid med sen. Så småningom.

(dessutom så tror jag det kommer bli minst lika jobbigt för oss att sova utan honom, som det blir för honom att sova utan oss)

Förresten så kom vi faktiskt iväg på dagis-besöket igår (och det var inte alls så läskigt som jag förutspått). Åå, jag blev jättekluven. Hon (som dessutom också var svensk!) berättade så himla fint om allt mysigt de gör inne på småbarnsavdelningen och hur allt det pedagogiska är upplagt, att de bara var elva barn och gav mig en månadsplanering där man kunde se vad de skulle göra dag för dag.

Då slog det mig: Emil kommer ju aldrig ens gå på småbarnsavdelningen om vi väntar tills han är två. Han kommer kastas rätt in bland de stora stök-barnen. Hjälp. Vill fortfarande inte att han ska börja när han är ett och kanske varken kan gå, äta själv eller ens kommunicera fram ett nej. Men, kanske ett&etthalvt då? Hm. Får fundera på det.

Dessutom så vimlar det av dagis här i närheten. Så vi har ju en del att välja mellan.

Svensedammen Barnehage

Huuuu.. idag är jag trött. Hoppade i säng vid ett-tiden igår och tänkte att jag kanske kunde ligga och bläddra lite i en tidning ett tag. Vi brukar kunna både prassla med böcker, prata och tugga chips trots att Emil sover mellan oss men NÄHÄDÅ; inte idag. Plötsligt var han pigg som en mört och då kom han givetvis på att han inte ätit på en väldans massa timmar och fick hungerpanik!!

Efter en flaska mat tänkte han att "nu är det nog morgon" och ville leka och prata. Det ville INTE en trött mamma och en ännu tröttare pappa som skulle upp och jobba snart. Vid tretiden somnade han äntligen till, i vagnen - vilket är en otroligt tillfällig lösning eftersom att han bara tror att man sover middag i vagnen.

Mycket riktigt. Vid sex var det dags igen. Ny mat och SEN förstod han äntligen att det fortfarande var natt!!

Tokunge!

Framsteg, framsteg! Emil kan numera förflytta sig (i ett väldigt långsamt tempo iofs, men ändå) i alla riktningar på golvet - utom framåt. (???????). Höger och vänster är lätt som en plätt och även bakåt fixar han lite halvt, men det hjälper ju inte mycket när leksaken han vill åt ligger framför honom. Klant! :)

Idag är det öppet hus på ett dagis i närheten. Vi har iofs tänkt vänta med att sätta honom på dagis tills augusti 2012, när han är nästan 2 år, men det hade ju varit spännande att gå titta i alla fall. Dvs om jag vågar. Hittar ingen som kan följa med och mespropp som jag är så känns det superläskigt att gå själv.

Och jag har ändå jobbat på dagis. Skärp dig Aggi och ta med dig din unge och titta på dagiset. Vad kan hända liksom?

 

På lördag kommer äntligen ett helt lass med ved som vi beställt!
HURRA, HURRA, HURRA!

Igår fick Emil ligga på golvet och leka med sin fina julklapps-anka (som han tydligen döpt till "agå")! 
Superspännande!

Stackaren kämpar dessutom för kung och fosterland med att ta sig framåt på golvet, men vad händer - inte mycket alls. Viljan är där, och tekniken likaså.... men ändå bli resultatet bara någon märklig form av rumpan-upp-i-vädret och torrsims-imitation.

 
Pappa har köpt en alldeles egen stol till mig! Så nu kommer jag högt, högt upp och kan titta på och vara med i allt som händer. Dessutom slipper jag äta i mammas knä i soffan. Hurra!


I söndags satt jag i frid och fröjd och åt min supergoda gröt i min superfina stol (och kanske tuggade lite på min haklapp) när plööööötsligt....


...mamma får för sig att ge mig (KAN NI FATTA DETTA?!)... VATTEN!!!!!!!!! Dumma, dumma, dumma, dumma mamma. (och sen har hon mage att plocka fram kameran?)


Nej, tacka vet jag lite hederlig ersättningsmjölk!