De senaste dagarna har Emil blivit jätteduktig på att gå. Så, så, så, så, så himla roligt! Tänkte jag skulle försöka få ihop ett litet filmklipp men han ville inte riktigt samarbeta och hade istället mest lust att vända ut & in på innehållet i skötväskan. Men några små-små steg hinner han i alla fall med. Åh!

Bläddrade igenom min kalender lite och insåg hur otroligt fort resten av året kommer gå. Nästan varje helg är det något inplanerat (så ifall någon vill komma på besök så får ni skynda-skynda med att bestämma helg!!!). Men det är roligt. Bättre det än att jag sitter och bittrar sönder i min ensamhet. Okejdå. Så illa hade det kanske inte varit då. Men ändå.

Idag kommer tillexempel Gabbi & Linnéa hit på myskväll. Och ännu bättre är att Linnéa dessutom tänker stanna tills minst efter helgen. Lycklig. Men först ska jag och Emil in till stan och träffa Sara & Julia en stund.

Och, och, och, och, och: igår tog Emil nytt steg-rekord. Nio steg irad.

Idag är jag trött. Trött, trött, trött. Trött så jag inte vet vad jag heter. Men så är det när man inte ens kommit igenom middagen än vid halvtvå på natten. Och Emil bestämmer sig för 05.58 är en vettig tid att starta dagen på; hans personliga rekord. Såklart!

Trött så jag inte har orkat hitta på någon rolig aktivitet till Emil idag. Trött så att jag glömde tina hans mat så jag fick ge honom stekt frys-pytt-i-panna till middag. Är man en dålig mamma då? Härmed lovar och svär jag att jag ska ta igen allt under veckan. Imorgon ska jag vara en dubbelt så bra mamma. Minst.

Men jag kan åtminstone säga att jag älskar honom från botten till toppen. Och åh, vad han blivit duktig på att stå. Han står och står - mest hela tiden! Och ibland tar han ett-två eller tre små pyttesteg innan han faller ner på rumpan. Min son!

Har inte så väldans mycket att komma med idag faktiskt - veckodagen till trots. Men jag kan ju berätta att det faktiskt blev soffhandel idag. Hipp hurra!! Kanske inte direkt drömsoffan jag pratade om igår, men en helt okej och ganska mjuk, lite större, men framför allt mindre äcklig soffa som nog ska duga alldeles utmärkt. Det gäller att inte ha för höga krav i livet! (läs: är man desperat så är man)
6-8 veckors leveranstid är däremot inte allt för uppskattat från min sida. Vänta är inte min starkaste sida...

Nej, nu ska jag mysa ner mig i soffan med en skål chokladbolls-smet och min Gossip Girl-box. Jepp, jag glömde köpa godis så man får ta vad man har. Dock utan vaniljsocker, för det var tydligen slut. Och att rulla bollarna kändes allt för avancerat. Det är ju trots allt bara mig. Som sagt; sänk kraven!

Igår hittade jag äntligen den. Soffan med stort S. Perfekt på alla sätt och vis, och inte särskilt dyr heller (även om ny soffa knappast ligger i min budget). Den skulle hem, oavsett vad. För med den soffan skulle ju hela mitt liv förändras. Allt skulle förvandlas till ett evigt solsken och förmodligen skulle både teodicéproblemet och världens svält kunnas lösas i min nya soffa. Men för att vara på den säkra sidan så tänkte jag åka hem dubbelkolla längden innan jag plockade fram kortet.

Resultat: RUMMET VAR FJORTON CENTIMETER FÖR KORT. Är det möjligt? (och ja; rummet var kort, absolut inte soffan som var lång)

Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag bara komma på tre lösningar:

1. Söka om att få bygga ut huset med 14cm - kosta vad det kosta vill.
2. Spärra av balkongdörren. Men vem behöver egentligen en balkong när man har den soffan?
3. Flytta!

 
Men annars har vi det bara fint och njuter av årets sista soldagar!


Ps: Idag fick jag ett sms: "Det snöar". Hur deprimerande är inte det på en skala? Ds.

Huff. Min mysiga lilla ensamkväll avbröts tvärt av en vaknande miniterrorist. Men så är det. Mammalivet är inte alltid glammigt. Efter att ha provat minst sjutioelva vanligtvis lysande trix för att få honom att somna om, inkluderande bl.a. nappar, mat, vaggning och min säng, hittade jag äntligen lösningen: mig sittandes brevid sängen som en kvinna vaktandes över sin mans dödsbädd. Ett steg bort från sängen var allt som behövdes för att dra igång andra världs-gråtkriget.

Så där satt jag. Och satt. Och satt. Och satt. Lyckades smita ut i en sekund för att hämta datorn. Dvs min nyinköpta sängdator! När vi delade upp datorerna så tyckte jag att jag gjorde världens deal genom att lyckas få den relativt nya stationära, medans Jonny tog den bärbara som egentligen var påväg till tippen. Vad jag inte hade räknat med var hur mycket jag skulle sakna att ligga i sängen på kvällarna med datorn och titta på film och lite allt möjligt. Därför kan det eventuellt ha råkat bli ett litet spontan-dator-köp i lördags. Gick in i butiken i jakt på den billigaste maskinen de hade innehållandes dvd & internet: en sängdator. Perfekt.

Hursomhelst så hörde jag äntligen de efterlängtade snarkningarna, strax efter jag skickat iväg ett mail om champagne. Tog min chans och smög försiktigt, försiktigt ut på tå. Minus den detaljen att jag tyvärr råkar vara smidig som en berusad elefant och givetvis bumpade rätt in i sängen, vilket ledde till att jag var tillbaka på ruta ett igen. Mindre otippat.

Men nu sover han sött och det ska jag också. Dvs. efter en bit choklad. Kanske två. För det är jag värd!
Natti.

Ååååååååååå!!!! Ååååååhhhh!! Iiiihh. Igår lossnade det äntligen! Och nu kan han både;

1. Släppa taget
2. Stå om man ställer honom
3. Resa sig upp utan att hålla i sig

Fina, fina, fina, duktiga du! Det är i sådanahär tillfällen man lite saknar att ha någon att dela det med. Hade Jonny fortfarande bott här så hade vi ju varit superexalterade tillsammans, alternativt hade jag ringt honom på jobbet och skrikit. Istället ringde jag min familj och visade hur duktig han var via skype.

Är så stolt så jag spricker. Behöver jag ens säga att jag satt och grät av lycka och stolthet. Och nej - jag tycker inte jag överdriver det minsta. För detta är min son. Som kommer från mig och min kropp. Och han kan STÅ ALLDELES SJÄLV. På sina små pyttefötter. Och att jag har ett barn som lärt sig stå. Det känns helt overkligt. Att vara mamma är verkligen den bästa känslan i hela världen. Tack älskade unge för att du finns. Vad skulle jag gjort utan dig?

 

Bakgrunden till helgens dåliga uppdatering är att jag fått storbesök från Göteborg i helgen; Sandra! Inte dåliga grejer det. Vi har myst i överflöd med vin, tända ljus, kärlekssånger (ja, vi är så romantiska!), taco, film, shopping och lite allt möjligt. Sammanfattning: vi har njutit av livet!

Idag skulle jag & Emil egentligen på Sebastians tvåårskalas (herrejisus, ungen blev ju nyss född??), men det har tydligen blivit uppskjutet så vi får helt enkelt se vad vi hittar på efter att ha släppt av Sandra vid tåget. Nu sitter jag åtminstone halvt vaken och halvt sovande vaggandes i Emils gungstol medans Emil leker med sin nalle. Livet är fint.

Helgen har också bestått i ett antal mer eller mindre seriösa bilder:

Idag har vi haft en jättefin dag med min tjejkompis Jenny. Vi har fikat och promenerat längs vattnet i underbart sensommarväder. Drammen är verkligen helt otroligt fint på sommaren med älven som delar stan i två och skapar en strandpromenad mitt inne i centrum. Vi ska tydligen dessutom ha nordeuropas största torg. Kan ju inte påstå att jag är helt övertygad om den saken, så vi kan väl hålla det vid att det åtminstone är Norges största.

Emil har stort sett varit på topphumör dessutom. Men det är såklart något som kan svänga snabbt och på två sekunder kan han bli arg som tusan. Som här:

I måndags var det lekdags igen för Emil & Julia. Julia var fortfarande på dagis när vi kom, så jag köpte med mig mat från stan så fick Emil sova middag medans vi lunchade lite. Eller rättare sagt: det var planen. I verkligheten hade Emil inte alls någon lust att sova utan han fick helt enkelt vara med att äta. = nöjd bebis!

När Glenn kom hem med Julia så begav vi oss till en jättestor inredningsbutik som jag - mot alla odds - aldrig besökt förr. Sånt är farligt! Jag älskar inredningssaker, och hade jag bara haft lite mer pengar så hade jag nog vågat kalla det en hobby. Det känns dock lite pinsamt att säga att man är intresserad av inredning när man fyllt hela sitt hem med IKEA. Men någon dag!

Igår var jag på mammalunch ute i Svelvik med några som jag träffade i söndags. Mysigt! På kvällen hade jag lite skräckfilm-kväll hemma. Eftersom jag inte direkt kan flyga och flänga runt på stan på kvällarna med tanke på att jag är ensam med Emil så får jag helt enkelt vara tacksam för att jag har gott om plats till att bjuda hem folk.

Nej, oj, nu vaknade visst Emil! 

 
Jordglob till mamma & lampa till son!

Godmorgon! Vi har haft en jättelyckad helg. I lördags var vi som sagt hemma hos Sara & Glenn på lek och middag i deras nya hus. Så himlans, himlans mysigt! Måste skryta lite av Julia också som nu kan både ställa sig upp och tillochmed ta några steg. Det är mer än vad man kan säga om Emil, men han kanske brås på sin fegis-pappa som lärde sig stå och gå längs möbler tidigt men inte vågade släpa taget förren jättesent?
På kvällen blev det lite kinamat och vin med en vän, och det är ju absolut aldrig fel. Dessutom fick jag garaget uthyrt tidigare på dagen, så nu har jag en sak mindre att bekymra mig över.

På söndagen var vi på Intro. Intro är en "kyrka för folk som inte brukar gå i kyrkan" och ett initiativ som några vänner till mig varit med och skapat, och som nu växt sig jättestort. Även om jag knappast ser mig som religiös så är det jättekul att gå dit. Människorna där är helt fantastiska och dessutom underbara att ha i Emils liv.
Nu ska vi strax in till stan och fixa lite småsaker. Därefter ska vi möta upp Sara & Julia; och det längtar vi massvis till.

 

Ps: I söndags sov Emil till nästan halvelva. (!!!!!!!!!!!) Ds.

Hipp-hurra! Idag har vi en nöjd & utvilad mamma, och det är ju alltid en fin förutsättning. Emil sov nämligen från 18.30 - 08.00 inatt, och efter gårnattens kaosfest så var det precis vad vi båda behövde.

Om ett tag kommer det hit en kille som ska titta på garaget. Eftersom jag inte har någon bil så känns det ju jättelöjligt att jag ska ha ett stort garage som bara står och ekar hela dagarna. Så nu håller vi alla tummar & tår för att garage-mannen faktiskt är intresserad av att hyra.
Efter det ska vi sätta oss på bussen in till stan för en mysig eftermiddag hos Sara och Glenn. Emil har saknat Julia jättemycket (för det vet jag!), så han kommer säkert tycka det är jättekul att få busa lite med en jämnårig. Åh, tänk att de snart blir ett år. Läskigt!

  

Inatt har Emil haft sin första 100%-iga katastrofnatt. En såndär som mitt pessimistiska jag hade förutspått att varenda natt skulle bli efter man fick barn - vilket visade sig vara jättefel (tackochlov).
Från 01.00 till 06.00 vaknade han mer eller mindre nonstop och skrek, gnällde och hade sig. Ville inte ha nappen, inte ha mat, och ligga i vagnen och ja - egentligen ingenting.

Men det är okej. Sånt är livet ibland och idag är vi en glad och lycklig liten familj igen. Dvs ganska stor kontrast från gårnatten när jag mest av allt bara ville hoppa ut genom ett fönster och springa iväg.
Ber till alla gudar som finns, inklusive allah, vishnu, zeus och kanske till och med tor & oden om att detta var en smärtsam engångsförteelse och inte Emils nya grej.

 
 

Idag har jag gjort det lite extra fint i Emils rum och satt upp ett par hyllor som han kan ha sina framtida favoritböcker på, precis över gungstolen som vi läser saga i. Mysfaktor!

 

Huu. I detta skrivande nu sitter jag mot alla odds med inget mindre än en gigantisk oliv framför mig. Den nästan ligger och hånler mot mig; illaluktande och allmänt vidrig.

Jag har alltid fått lära mig att det finns inget sådant som äcklig mat, man äter även sånt man inte tycker om och plockande i maten är oacceptabelt. Jag var genomarg på er då, kära föräldrar, men idag är jag endast tacksam. Tack vare ert tålamod och trugande så ser jag mig idag som en långt ifrån kräsen person, åtminstone vad gäller mat.

MEN. Men, men, men. Det finns en endaste liten sak som jag inte ens kan förmå mig att äta när jag bli bjuden på det; oliver. Hu.

Men det sägs att det krävs elva gånger för smaklökarna att vänja sig vid en smak och lära sig att tycka om den. Och eftersom jag tursamt nog råkar ha en burk oliver stående i kylskåpet (kanske ett halv sekel gamla iofs, men ändå) så tänkte jag: experimentdags!

En oliv om dagen i elva dagar. Borde gå att överleva och om resultatet blir att jag förvandlas till olivälskare så är det definitivt värt besväret. Nu kör vi.

Resultat olivdag 1: Kväljningar i papperskorgen. Längtar inte tills imorgon..

Tittar in och avslutar en jättemysig helg med lite bilder från de senaste dagarna!

Imorgon börjar en ny vecka och förhoppningsvis ska vi hinna med att testa några av de olika öppna förskolorna som finns i närheten. Emil ska ju inte börja på dagis riktigt än, men aktiveras det behöver han så det skriker om det. Lugna hemmadagar är det absolut tråkigaste han vet så att komma ut och tjoa lite med andra småttingar samtidigt som mamma finns i närheten blir nog helt perfekt!

Banan har alltid varit en favorit!

  
Hjälpa mamma att skura toaletten!

Och sist men inte minst så finns det få saker som är roligare än att busa med bonusfadder Gabbi:

Igår hade jag och Emil en liten fixa-hemma-mys-dag! Jag både klippte gräsmattan och skurade och rensade hela kylskåpet, och för mig räknas det som att vara extremt produktiv. På kvällen var jag alldeles galet trött (igen, vad är felet på mig?) men att lägga sig halvelva en fredag kändes inte helt ok. Hade precis tänkt ge vika för tröttheten när en f.d. kollega erbjöd sig att komma över med en flaska vin och hålla mig sällskap, så då orkade jag några timmar till. Spontanbesök är alltid mysigt! :)

Idag ska vi få besök av Gabbi och det är absolut inte fel. Emil är dessutom störtförtjust i Gabbi så han kommer garanterat bli nöjd när han får se vem som kliver av tåget. Dvs om vi vågar oss ut i ösregnet. Förutom vädergnället har vi det jättefint här hemma. Emil jobbar på som bara den med att försöka ställa sig upp - dock utan några jättefantastiska resultat. Men det kommer, det kommer!

 

Idag är första dagen i mitt nya liv och änsålänge känns livet rättså fint! Det var alldeles tokigt mysigt att sova i nya lakan inatt och ett löfte till mig själv och mitt nya liv borde helt klart bli att bädda nya lakan minst (okej, lova nu inget som du inte kan hålla)..lite oftare.

Hade egentligen runt 1000 planer för allt jag skulle göra när Emil somnade. Förutom att organisera om hela förrådet, hela garderoben (som helt plötsligt blivit dubbelt så stor!), och flytta om allt som jag vill ha det i köksskåpen så skulle jag dessutom ta världens längsta dusch, pilla med naglar och hår och kanske bädda ner mig med lite mat framför en film. Jag skulle egentligen tillochmed få besök.
Men tyvärr märktes det att vi inte kom i säng sådär väldans tidigt kvällen innan så jag stupade i sängen med en påse popcorn strax efter Emil lagt sig. Inte ens middag hann jag med. (förlåt mamma!)

Emil sov däremot oroligt hela natten och jag vaknade flera gånger av att han låg och grät i sömnen. Stackars, stackars fina lilla Emil. :( Åh, vad jag önskar att han slapp utsättas för det här. Tur att barn glömmer fort..

Happ. Då var Jonny påväg till Stockholm och officiellt utflyttad. Känns både bra och dåligt. Är lite ledsen för att jag inte klarade av att ge Emil den kärnfamiljs-uppväxten som jag önskat men samtidigt glad att jag fick veta såhär pass tidigt att Jonny var en man som är kapabel till att flytta 60 mil från sin son. Bättre nu än om fem år liksom.

När Jonny åkte fick jag det slutgiltiga beviset på att barn förstår så mycket mer än vad man tror. Först gav han sin pappa en bauta-kram när han skulle säga hejdå (åh, det är så himlans mysigt att han börjat kramas - på riktigt. han sträcker sina knubbiga armar runt halsen på en och håller hårt-hårt-hårt: finns ingen känsla i världen som överstiger det!). 
Efter ett "hejdå knasbollar", gick Jonny ut och satte sig i bilen och vi följde efter för att vinka och Emil var superglad. Men när han såg sin pappa sätta sig i bilen och stänga dörren brast det totalt. Han grät och grät och grät medans han höll om mig hårt, tittade mot bilen och såg sin pappa lämna honom.
Det var precis som om han visste. Och förstod.

Det kommer säkert bli lite tomt i sängen ikväll, men jag får tänka positivt: massa plats och ingen som snarkar! Dessutom har jag bäddat nya lakan så det ska bli lite sådär extra mysigt. Imorgon börjar mitt nya liv. Eller - mitt och Emils nya liv! Nu kan vi göra precis, precis, precis vad vi vill! Hela dagarna, hela kvällarna och hela nätterna! Och med tanke på att det är jag som sitter här med det finaste i hela världen - Emil - så finns det inget annat sätt att tänka än att detta faktiskt endast är hans förlust!