Uuuh... nu är vi nyss hemkomna från akuten. Skulle upp och göra mat till Emil imorse och svimmade. Och då menar jag inte "oj, nu blev jag lite yr...och oj vad mörkt det blev för ögonen" utan "BOM, baklänges, rätt ner i golvet helt plötsligt från ingenstans alls". Jätteobehagligt.

Min första tanke när jag vaknade upp var "var är jag? i KÖKET? har jag sovit i köket hela natten? VARFÖR? har inte Jonny märkt att jag sovit på köksgolvet? och aaaj vad ont det gör i huvudet. fast det är ju inte så konstigt förstås, när man sovit på golvet?"

Sen kom Jonny springande för att han hörde fallet och jag hade hunnit bli tillräckligt medveten för att inse att jag svimmat. Han tyckte vi skulle åka till sjukhuset och jag tyckte att han var jättemesig och att jag bara skulle vila lite. Kände mig trots allt lite liten och olycklig och då känns alltid mammas råd som bäst i världen... så jag ringde henne och hon tyckte också att vi skulle åka. Vilket också akuten tyckte när jag ringde dem.

På sjukhuset testade de ALLT. Blodsocker, blodtryck, lungor, puls, reflexer, styrka, balans och något jätteläskigt med hjärtat där jag fick ligga på en bår och så klistrade de fast en massa sladdar över hela kroppen på mig.

Men allt såg fint ut och nu sitter vi hemma med världens största bula och ont ont ont i huvudet.