Klockan är vriden till vintertid, ikväll kommer alla halloween-barn och imorgon visar kalendern november. Så även om solen lyser och jag nästan kokar av innetemperaturen just nu så är det svårt att förneka: snart är vintern här.

Och det är inte okej. Eller kanske. Kanske lite.

Mysigt med vintern är:
* Julbaka, julpyssla och pynta
* Sitta i en filt och titta på snön
* Ligga framför brasan med en bok
* Testa Emils nya pulka!

Absolut väldigt omysigt med vintern är:
* Resten! Kallt, mörkt och allmänt vidrigt.

 

 

Igår kom Gabbi äntligen på besök igen för den perfekta kombinationen: taco & vin. Hurra! När jag tryckte ihop min första så bad jag en liten bön till gud om att jag inte skule bli mätt för fort och åtminstone orka smaka på en andra. En halvtimme senare hade vi smällt i oss alla åtta tacobröden och skrapat skålarna tomma. Varför kan jag inte alltid ha den aptiten? (kanske himla tur i och för sig, eftersom jag inte är sådär väldans sugen på att väga tresiffrigt..).

Hursomhelst så var det otroligt mysigt och jag saknar alltid Gabbi när hon inte är här. Men ikväll är det take-away och tv-series-maraton nergosad i soffan som står på schemat; och herregud vad fint det ska bli. Livet är mysigt!

Nu har jag nattat en liten trött, varm pojke som hostar tills han spyr och vars näsa aldrig verkar sluta rinna. Tycker så oändligt synd om honom och alla rutiner som någongång varit ens i närheten av existera är 100% strykna ur boken. Han sover när han vill och vart han vill. Får nappen mest hela tiden. Han äter det han vill. Om han vill. När han vill. Vart han vill. Är egentligen bara glad om jag ens får i honom något.

Men nu sover han åtminstone och ikväll är faktiskt första kvällen på evigheter, eller åtminstone flera veckor, som jag är alldeles ensam (men det kanske jag berättar mer om en annan gång). Jag är en person som är i stort behov av lite ensamtid då & då så detta ska endast bli tokigt mysigt. Nej, nu ska jag lägga en ansiktsmask, tappa upp ett fotbad, öppna en påse ostbågar och se på tjejfilm.
Njuter redan!

 

För några dagar sen bestämde sig min tv-box helt plötsligt för att sluta fungera. Poff så var den borta. Men idag slog det mig:

Har jag rusat runt i fullkomlig panik över att missa en lång lista med serier jag följer?
Har jag knackat dörr hos grannarna med en chipspåse och bett om att få komma in och se kvällsfilmen?
Eller förgäves letat runt bland tekniker och personal för att hitta felet?

Nej, nej och nej. Jag har inte ens saknat den så pass att jag orkat ringa till bolaget och få det fixat. Säkert bara ett knapptryck eller något som ska till. Men varför? Jag ser verkligen a l d r i g på TV.
Film - javisst. DVD-boxar - absolut. TV-program - nepp.

Passande nog satt jag idag också och tittade på senaste räkningen från mitt box-paket. Säger jag upp både den meningslösa TV-n och fasttelefonen (som jag egentligen bara använder för att prata med mamma med) så sparar jag 500kr/mnd. Det är himlans, himlans mycket pengar. Det är typ en klänning varannan vecka. Eller en väldans massa dvd-filmer, så jag fortfarande kan ligga i soffan. Eller 6 extra Malmöresor i året, så jag kan träffa mamma istället för bara babbla. Vilket man egentligen lika gärna kan göra på mobilen. Om man håller det lite kortare.

Definitivt värt att fundera på!

Strax efter Emils födelsedag tog jag och Emil en liten tripp ner till Malmö. Där vankades det ettårskalas med fruktsallad och hela (/halva) tjocka släkten och Emils (okejdå; mina) favoritvänner! Mysigt som tusan!

Resten av resan gick i samma tecken och nu har vi fått fyllt upp vårt behovs-förråd av allt som skåne har att ebjuda för åtminstone en stund framöver!

Kan inte påstå att jag var tidernas mest aktiva fotograf under resan, men lyckades åtminstone fiska åt mig några av min systers bilder från kalaset.

         

Jonny var ju här under Emils födelsedag och dagen spenderades i första hand på ett gigantiskt lekland. Känns överflödigt att ens försöka berätta hur kul Emil tyckte det var att klättra, åka, leka runt och hoppa i bollhavet! På kvällen blev det korv med bröd, minipizza och såklart: tårtpremiär! Och morgonen inleddes (såklart) med sång, bullar och paket vid sängen. :)

 

 

Japp. Då har det alltså hänt. Min son har fyllt ett och det där "första året" som alla snackar om är därmed förbi. (visserligen skedde detta för två veckor sen, bara som en liten detalj..). 

Vart tog det lilla foster som vi nyss och låg grät av lycka över att vi upptäckt flyttat in i magen vägen? Vart tog det lilla spädbarn som man var tvungen att hålla så försiktigt, så försiktigt bakom nacken vägen? Eller den lilla bebis som vi ägnade timmar åt att försöka locka fram första skrattet, rullningen och krypsteget ifrån?

Och vem är den lilla filuren som spatserar runt här hemma med åsikter och vilja av stål. Som äter vuxenmat och lägger rätt pusselbit på rätt plats, och rätt kloss i rätt hål.

Läskigt, skrämmande - men alldeles underbart!

Okej, inte så dramatiskt kanske. Men nu har jag nattat Emil sista gången innan hans allra första födelsedag. Känns helknasigt att det första året redan gått. För räknas man verkligen som bebis som ettåring? Eller bara som ett litet barn. Prins är han hursomhelst och jag längtar tills vi ska gå in med paket och bullar och sjunga för honom imorgon.

Satt och läste igenom min förlossningsberättelse i rent nostalgisyfte. Tror knappt på det själv. Att jag låg där och födde barn för precis ett år sen. Den absolut största upplevelsen jag någonsin varit med om.

Förlossningsberättelse: http://nolltretjugo.blogg.se/category/forlossningsberattelse.html

HURRA FÖR MIG!
För ett år sen var jag spräng-tjock, och idag har jag världens världens finaste son! Livet är bra!

Det är ok att lägga upp sjukt pinsamma bilder på sig själv när man fyller år!

Här hemma vankas det pappabesök i dagarna! Och ja; det gjorde lite ont i hjärtat imorse när Emil fick se sin pappa och... inte reagerade med ens en gnutta igenkännande. Tvärtemot blev han snarare livrädd (vilken är en konstig reaktion för Emil även mot en främling..?) och stod tryckt mot sin mammas ben medans Jonny försökte locka fram skratt. Och ja; jag såg att det givetvis krossade det pappahjärta som jag trots allt tror finns där någonstans. Men samtidigt så kan jag inte tycka synd om honom när det var hans eget val att bosätta sig så långt bort från sin son och dessutom skippa sin hälsa-på-i-september-plan.

Tur som bara den att Emil är social och smälter för uppmärksamhet. Nu, bara några timmar senare, är de bästisar och Emil skriker av skratt när hans pappa leker med honom. Då känns det lite tryggare för mig att lämna huset för en utekväll för första gången på gud-vet-hur-länge ikväll. Whiiihi. Helt galet sinnessjukt vad jag längtar!!!!!!!!!!!!!!

(Okej-okej. Jag vet att jag är lite ute i sista sekunden här, som vanligt, men:) Jag har hittat den perfekta ettårs-presenten till Emil och ÅH, vad jag vill ha den.

Har länge varit inne på att han ska få ett leksakskök eftersom; 1. han älskar att pilla på & öppna/stänga saker. 2. han alltid kryper direkt fram till köken i diverse lekhörnor 3. det hade sett fint ut i hans rum. (okej, jag erkänner: sista punkten var kanske lite för min skull..).

Min tanke var egentligen att svänga inom Toys'rus någon dag men bara sådär för skojs skull började jag googla lite för att kolla utbudet. Och där fanns den. Så galet söt. Så himla fin. Så perfekt. Men (det finns alltid ett men när det handlar om mig..): det finns ungefär 0,001% chans att den hinner komma fram innan hans födelsedag, eller ens innan jag åker till Malmö.

Mina alternativ:
 
1. Hålla mig till plan A. Dvs: köpa Toys'rus-köket som jag förresten hoppas ens existerar, och glömma denna.
Fördel: Smidigt & säkert billigare. Nackdel: Kommer alltid ångra mig.

2. Beställa spisen och hoppas på mirakel. Alternativt köpa "sålänge-present" och låta honom få den senare.
Fördel: Jag får köket jag vill ha och Emil är ändå för liten för att inse min miss. Nackdel: Jag vill att han ska ha den på sin födelsedag. Vill. Vill. Vill.

3. Ge honom det i julklapp istället.
Fördel: Det hinner garanterat fram. Nackdel: Måste frakta tungt kök på resan ner till Malmö i jul, för att så ta det tillbaka igen efter jul.

Är fortfarande i lite halvchock efter Emils olycka och känner obehag bara av att titta på trappan. Emil själv verkar däremot ha glömt hela incidenten och röjer runt här hemma helt som vanligt. Nu kan jag nog dessutom påstå att han faktiskt går mer än vad han kryper. Hjälp, vad fort det går! För två veckor sen kunde han knappt stå själv. Nästa vecka kanske han tränar karate eller gör piruetter?

Imorgon kommer Jonny på besök för första gången sedan han flyttade. Det ska bli... intressant. På många sätt och vis. Framför allt att se hur Emil reagerar, eller om han ens minns honom. Tänk; mannen har ju både missat sin sons första steg och massa andra stora händelser. Men det känns viktigt att Emil får hålla kontakten med sin pappa. Hoppas bara han inte blir allt för ledsen när han åker igen..

 

Jag ser fortfarande hans blick när han faller. Jag hör fortfarande ljuden av hans lilla kropp hårt mot trappan. Duns. Duns. Duns. Flera kullerbyttor. Känner hans rädsla. Han var knäpptyst hela tiden. Det var nästan det värsta. Tills han låg på stengolvet. Femton trappsteg ner. Det som absolut inte fick hända, hände.

Jag grät när jag ringde akuten. Visst verkade han må bra. Lekte och såg nöjd ut. Men i huvudet fanns alla historier om barn som slagit sig, mått fint, och sedan dött under natten. Hjärnblödning. Sa att jag inte hade någon bil men skulle komma så fort som möjligt.

Men vi slapp ta bussen. Istället släppte en väldigt-väldigt-väldigt fin vän allt han hade och kom och hämtade oss. Körde oss in och satt med oss under hela tiden. Är så otroligt tacksam för att jag slapp vara ensam. Medan vi väntade blev Emil lugnare och lugnare. Tröttare och tröttare. Tillslut ville han bara hänga över en axel och lät sig varken lockas av napp eller mobil. Orolig. Orolig. Orolig.

Men han piggnade till inne hos läkaren som undersökte, klämde och kände. Tog bilder av alla märken och skrubbsår. Sa att allt verkade fint men att vi skulle väcka honom 3-4 gånger under natten. Kontrollera att vi fick kontakt. För säkerhetens skull. Det var åtminstone en glad men trött pojke som nöjt somnade i sin säng efter lite mat när vi kom hem. Idag verkar allt som vanligt och jag hoppas, hoppas det betyder att allt gick bra. Obehagligaste upplevelsen. Någonsin.

Älskade lilla fina vän.

Har haft några jättemysiga dagar med Linnéa! Vi har varit pinsamt onyttiga, haft pyamas-vinkvällar, bakat bullar, njutit sensommarens sista dagar med glass vid vattnet och gjort stora planer för framiden. Dessutom har Emil blivit ännu-ännu mer förtjust. Han skriker till, viftar med armar och sprattlar med benen såfort han får syn på henne. Måste bara tillägga - igen - hur otroligt tråkgit det är att hon flyttat ifrån Oslo.

På tal om Emil så har han blivit superduktig på att gå nu. Ser gigantiska förändringar för varje dag och att ta sig genom ett helt rum är knappast ett problem längre. Att se sitt barn börja gå är verkligen en helt oslagbar känsla, och inget jag skulle byta bort mot femhundra miljoner.

Annars myser vi på som vanligt. Och bloggen ska börja uppdateras lite oftare igen. Jag lovar! Jag har förresten blivit lite dålig på att ta med mig kameran, det är därför det kommer så mycket lek-webbkamera-bilder.