Puh. Jag är helt utsliten. Vi har precis kommit hem från en dag på stranden tillsammans med Madeleine, Sebastian och några till. Tycker det är så himla perfekt att det ligger en sandstrand mitt inne i centrum i Drammen. Tyvärr så blev inte Emils strandpremiär en riktigt så stor succé som jag hadde tippat - han var mest gnällig, trött och tyckte vattnet var iskallt. Men ändå!

Madeleine har jag känt sedan hon blev gravid i 2009. Något som är lite tragikomiskt är för att för ganska precis ett år sedan tog det slut mellan henne och hennes pojkvän. Då var Sebastian ganska precis lika gammal som Emil. Men då pojkvännen valde att flytta tillbaka till Stockholm och sticka ifrån hela föräldraansvaret så var Jonny riktigt förbannat upprörd och tyckte att det var så sjukt dålig stil att överge sitt barn. Nu - ett år senare - gör han precis på pricken samma sak. Ironiskt så det smäller om det.

Nu är det åtmintsone helg och vi har absolut inga planer. Jag är sugen på picknick och stranddagar, och Jonny ville ha revansch i monopol och grilla. Kanske dricka en flaska vin. Sen pratade jag och Madeleine om att gå ut tillsammans imorgon, eftersom hon också är nybliven singel.

Imorse åkte jag och Emil in till stan för att möta upp Gabbi som kom med bussen. Sen köpte vi med oss lite jordgubbar, kakor och dricka (och kanske, kanske en snabbis på mc donalds) innan vi åkte hem hit. Hade en jättehärlig dag i solen med pool-badande, trappklättring och andra farliga äventyr för Emil och en massa mystid för mig & Gabbi!

Helt plötsligt ringer en kille om veden som jag har beställt. (tänkte bunkra upp för hela vintern nu innan jonny sticker, så jag slipper det bekymret sen när jag är ensam) Trodde det skulle ta flera veckor innan veden kom men 1,5 timme senare ligger det två gigantiska 1000-liters-säckar över hela uppfarten. Så nu kan vi nog bada bastu i vardagsrummet varenda dag i vinter. I och för sig har jag ingen aning. Det kan lika gärna ta slut första veckan? För att fira hur duktiga vi var som stapplat och burit in all veden så avslutade vi med pizza-kalas!

 

Vi har haft en jättemysig dag i ett galet varmt Drammen tillsammans med Sara och Julia (yes, sommaren är tillbaka!). De små har gungat, hoppat studsmatta (!), käkat stenar, geggat ner en restaurang, skrattat, sovit och busat. Vi har fått tid till massa tjejprat, lunchande, och solande. Lyckat!

Nu är klockan halv nio och man skulle dö av svett till och med i bikini. Helt otroligt. Men nu gnäller Jonny om att jag måste komma och starta filmen. Vi har laddat upp med chips, godis och läsk. Natti i förskott. :)

 

Äntligen verkar sommaren vara tillbaka! Hipp hipp hurra! Jag & Emil har spenderat nästan hela dagen i en supervarm trädgård och bara myst. Lyx!
Emil har förresten lärt sig att klätta upp för trappan mellan trädgården och dörren (4-5 trappsteg!!) så han är alldeles livsfarlig om man inte kikar konstant på honom.
Nu ligger han i alla fall och snarkar i vagnen och jag funderar på om jag ska gå ut och skaffa mig lite färg eller unna mig en tupplur...

Igår var en bra dag och vi var båda på bättre humör igen! Vi lekte med Emil, spelade monopol och tittade på Solsidan-boxen som jag lånade upp sist jag var i Malmö. På kvällen hade vi ett jättelångt samtal om allt som hänt, och hur tråkigt det var att det blev som det blev. Att vi troligen hade kunnat förhindra det om vi flyttat tillbaka till Sverige för längesen men att det nu var bäst om vi var ifrån varandra ett tag.

Så nu har Jonny fått bekräftat sin uppsägning. Han jobbar augusti ut varav två veckor är semesterveckor som han eller vi kommer spendera i Stockholm. Jag har kommit fram till att det är bäst om jag och Emil blir kvar i Norge och huset åtminstone ett tag. Det räcker och blir över att Emils pappa ska flytta ifrån honom. Han ska inte behöva förlora sitt hem också. Dessutom har jag ingen lust att han ska växa upp i ett renoveringsobjekt i Nydala, vilket är ungefär vad min ekonomi tillåter utan jobb..

Som svar på hurvidare Jonny ska ta Emil varanann helg: Jag vet att Jonny verkligen inte vill flytta ifrån Emil men att han "just nu inte ser någon annan lösning" (går ju visserligen att diskutera..). Enligt honom själv kommer han komma och hälsa på så ofta som möjligt. Men han kommer inte ha några fasta helger eller liknande.

Stolta som tusan är vi! Emil börjar äntligen hitta balansen och kan numera stå 4-5 sekunder själv utan att ramla. Ibland jättestabilt, och ibland mindre stabilt. Ibland faller han bakåt och ibland sätter han sig lugnt ner själv. Men ändå. Duktiga, duktiga killen!

Dessutom har han äntligen fattat hur man dricker ur kopp själv. Tidigare har han inte riktigt kopplat att man måste vinkla muggen uppåt för att få ut något men NU SÅ!!! Plötsligt vill han dricka hela tiden och ler stolt från öra till öra över sin bedrift!

Sådär! Äntligen är bilderna från Malmö inne i datorn. Nu är vi tillbaka i Norge och det känns skönt att vara hemma och ordna upp i allting. Vi ska visserligen separera men det känns ändå viktigt att vi kan vara tillsammans och umgås som vanligt medans vi väntar på att Jonnys uppsägningstid ska gå ut.

Idag ska vi iväg och fixa lite saker till huset. Någon mystisk list till dörren som jag inte har en aning om vad man ska ha till (?), och krångla lite med elkjöp (den bärbara är inne på lagning igen). Egentligen hade vi hoppats på fint väder så vi kunde åka och titta på lamor och kanske ha picknick - men det får bli en annan gång!

 

 

Som många redan vet, och många andra säkert redan misstänkt så har jag och Jonny beslutat oss för att separera.

Framför allt av respekt för att Emil en dag växer upp och själv har möjlighet att gå in och läsa detta så tänker jag utelämna så många detaljer som möjligt.

Men jag förstår faktiskt ingenting. Det var inte så många veckor sedan jag återigen fick ett sms om hur lycklig han var över att han hade världens underbaraste flickvän, världens finaste son, nästan ny bil och ett fint hus. Han pratade om hur mycket hans liv hade förbättrats, om vår framtid och att jag räddat honom från det liv han hade innan.

Men nu har han helt plötsligt gett upp allt detta och bestämt sig för att flytta tillbaka till Stockholm och sitt gamla liv. Nästan 30 år gammal. Visst kan även jag se att vi inte haft det problemfritt och jag har flera gånger tagit till frasen "jag orkar inte mer, nu flyttar jag". Men då har det alltid varit han som propagerat mot. Sagt att han gör vad som helst för att inte Emil ska växa upp med skilda föräldrar och att han inte skaffat barn med mig om han inte visste att han ville vara resten av livet med mig.

Jag får inte in det i huvudet? Hur kan man lämna sitt barn? Sin bebis. Det var trots allt han som drog igång tjatet om barn. Jag var 18 år och ville festa, resa och träffa nya människor. Men någonstans lyckades han övertala mig och då drog ett 1,5 år långt helvete igång av ägglossningstester, utredningar, spermieprover och schemalagt sex. Romantikdödare deluxe. Men det var trots allt något vi kämpade oss igenom gemensamt, med en gemensam dröm och ett gemensamt mål.

Plötsligt händer det. Plötsligt fanns det där. Det lilla extra strecket på stickan som visade att allt slit hade lönat sig. Då började en tid fylld av både oro för att vår lilla skatt skulle lämna oss och lycka inför det kommande. Vokalerna svämmade över i mängder och de som läste min blogg då tröttnade nog en smula på alla "iih", "ååå", och "aaah". Vi var på ultraljud, köpte vagn, inredde barnrum, köpte familjebil och nytt hus. Vi skrev namnlistor och pratade kvällarna igenom om allt vi skulle hitta på tillsammans de kommande åren.

Äntligen var han här. Efter nio månaders väntan kom han en kall höstnatt. Vi var föräldrar. Och Jonny översteg alla mina förväntningar vad gäller papparollen. Han tog tidiga morgnar, nattningar och långt över hälften av nattvaknandet. Han lät mig åka på tjejkvällar utan att fundera, njöt av varenda dag som pappaledig och älskade att ta Emil med själv en vecka till Stockholm.

Och nu vill han flytta ifrån oss. Som sagt har vi haft det tufft länge och många gånger, men jag vägrar tro att vi är de enda småbarnsföräldrar som bråkar. Jag var trots allt villig att sträcka mig långt. Förlåta, bygga upp på nytt och ge oss en nystart. Vart i världen som helst. För Emils skull. Men då denna önskan inte var ömsesidig så finns det inte mycket jag kan göra.

Jonny har beslutat sig för att överge Emil och flytta 60 mil bort från honom, precis när han behöver honom som mest. Och efter ett sådant beslut förlorar man all respekt i mina ögon. Det finns ingen ens halvbra motivering till att man sticker från sina barn.

Kanske handlar det om uppväxt. Jag har lärt mig att man kämpar sig igenom saker som en familj, att man finns där för varandra, tänker på barnen i första hand och löser problem istället för flyr från dem. Utan att försöka hänga ut någon är Jonny uppväxt med föräldrar som bråkar, skiljer sig, skaffar nya förhållanden, nya ungar, skiljer sig igen. Jonny har nu valt att gå i de fotspår han alltid sagt att han aldrig ska röra med tång.

Hur som helst så handlar det nu om att göra det bästa av situationen. Jag har varit nere på botten. Jag har tappat vikt, haft stora ringar under ögonen, och gråtit mer än jag sammanlagt gjort under våra 3,5 år tillsammans. Men nu orkar jag faktiskt inte längre. Nu handlar det om mig och Emil och den framtid jag tänker skapa åt oss. Det som inte knäcker dig gör dig starkare.

Saga utan lycklig slut kanske handlar om mig och Jonny. Sagan om mig och Emil tvivlar jag inte det minsta på att den kommer sluta lyckligt. Men vi behöver stöd. För det kommer bli tufft. Riktigt, riktigt tufft. Men jag känner inte minsta tvivel på att vi kommer klara det. Tillsammans.

Vill avsluta med att säga att förhållanden givetvis tar slut, och att detta mycket troligt är det bästa för mig och Jonny. Men pappa är man hela livet. Och jag kommer lägga ner själ och hjärta i att se till att Emil får en bra relation till sin farmor, farfar och övriga närstående släktingar på pappas sida. Ifall det är något som de önskar.

Är i Malmö och har det efter omständigheterna ganska bra! Emil mår prima. Han får massa uppmärksamhet och är omringad av människor som älskar honom. Igår var vi på folkets park och tittade på spännane karuseller och kaniner som var större än grisar. I fredags dansade han till trollteater på Landskronakarnevalen. I ösregn visserligen, men ändå!

Idag fyller Emil nio månader. <3

 

Har inte varit på blogghumör de sista dagarna och så är det faktiskt ibland, punkt med det! Men idag är det Emils nio-månaders-dag och som vanligt måste jag påpeka: herreguud, vad galet fort det gått. 3 månader till året. Ska försöka ta lite niomånaders-bilder senare idag. Just nu sover han som en stock. Den sista tiden har han max orkat vara vaken 1-1,5 timme på morgonen innan han vill förmiddagsvila? Knäpp unge! :)

Hursomhelst så har jag p.g.a. olika omständigheter bokat om mina malmö-flygbiljetter så att jag & Emil flyger ner redan ikväll istället. Och stannar en&en halv vecka. Längtar helt otroligt mycket efter att få komma ner. Som en extra bonus får vi väl hoppas att Malmö bjuder på bättre väder än Norge...

Nej, nu måste jag packa klart innan lilltrollet vaknar!

 

Idag har Emil haft tjejbesök. Sara kom nämligen förbi med Julia en liten stund och de små fick busa runt lite tillsammans. Även om jag verkligen tror att de tycker mycket om varandra så har de samtidigt så fullt upp med att utforska hela världen (eller okejdå, men vardagsrummet åtminstone) att de inte riktigt har tid för varandra. De stöter in i varandra lite då & då, och klappar lite på den andra eller stjäl en leksak, men sen är det snabbt vidare på nya äventyr.

Det är åtminstone superkul att se hur de utvecklas. Första gången de sågs låg de och ålade några milimeter lite tafatt och skrek såfort de kom i närheten av varandra. Nu traskar Emil runt med sin gåstol med världens titta-på-mig-leende (stoltare än tuppen är han!), och Julia kryper hit och dit och säger mamma & pappa. Tänk att snart är de inte ens små bebisar längre. Snart är de små barn. Sen blir de stora barn. Tonåringar. Och så flyttar de hemifrån. Hjälp!

 

Emil blev nog en smula förolämpad av mitt inlägg igår om att han var för feg för att gå med gåvagnen. Bara några timmar senare traskade han nämligen runt med vagnen som om det vore rena barnleken och något han minsann kunnat väldigt, väldigt länge. Vad hände där?

Tyvärr har vi inte ett 300 meter långt vardagsrum, så det tar inte många sekunder innan han poff - krockar in i en vägg eller möbel. Då får man fram och vända vagnen åt honom..och några sekunder senare - poff. Men ändå! Behöver jag ens säga hur stolt jag är?

 

Emil tycker gåvagnen är lite småläskig. Det är lätt att tappa balansen när den rullar så fort, och lite svårt att hänga med. Istället har han hittat ett annat alternativ (tills han blir lite större & modigare): han är ute och går med stolar! De är lätta att ställa sig mot, och man måste putta alldeles lagom hårt för att de ska röra sig. Perfekt.
Så nu är han ofta ute och tar små turer i vardagsrummet med sin nya gå-kamrat. Att han förmodligen skrapar sönder hela golvet samtidigt är då inget som bekymrar honom!

Nu har jag och Emil precis skypat med mormor. Det är andra gången vi testar men Emil verkar inte riktigt fatta vitsen. Han tycker det är kul en liten stund, men sen vill han vidare. Förmodligen så förstår han inte riktigt att det verkligen är mormor som sitter där; vinkar och pratar med honom. Försöker locka honom till att klappa händer och skratta. Hans älskade mormor. Men det kommer! Och om inte annat så är det faktiskt mindre än två veckor kvar tills jag & Emil flyger ner till Malmö. Längtar som en tok.

Hurra, äntligen fortsätter min mammaledighet! Nu ska vi mysa och utflykta dagarna genom igen!! Emil tyckte att det var ett finfint sätt att inviga min ledighet genom att vakna klockan halvsex imorse (!!!). När Jonny var ledig sov han minsann till halvnio och sånt där. Orättvist!

Men vi dansade och sjöng lite melodifestivalen, startade & tömte några maskiner, och busade i sängen fram tills niotiden när ögonen började gå i kors på både mig och Emil. Såfort Emil somnat hoppade jag ner i sängen och somnade på studs. Nu på eftermiddagen har vi bakat muffins, lekt i trädgården, och ätit ute! Underbara sommar! (imorgon vankas dock regn..som vanligt)

  

Har haft mycket att tänka på och därför varit ganska låg och dragit mig undan en del under helgen. Men eftersom besöket mest velat sitta i soffan och titta på TV så har ju inte det spelat all världens roll heller. Därför blev det inte så mycket av de planerna Jonny gjort upp för saker vi skulle hitta på, allihop, medans de var här. Tyckte lite synd om Emil däremot, som nog inte anser att Californication-maraton två dagar i sträck är receptet för en perfekt helg. Men vi har roat oss lite på egen hand. Lekt på lekplatsen och skvätt vatten i hela badrummet. :)

OCH OCH OCH OCH OCH OCH.... IGÅR KLAPPADE EMIL HÄNDERNA FÖR FÖRSTA GÅNGEN. Ååå. Så stolt jag är! :') Nu gör han det hela tiden. Och PRATAR. Herregud. "dädädädädädädädädä", hela tiden. Oavsett om han står, kryper, äter, badar eller ska sova. "dädädädäddädä" <3

 

Eftersom Jonny inte kom i säng förren någon ynka timme innan Emils upp-och-hoppa-tid så tycker jag att han förtjänade lite sovmorgon imorse. (självklart har jag också en baktanke med detta. gissa vem som ska sova läänge imorgon. längtar redan!). 
  
Istället tog jag med mig Emil ner till lekplatsen där han fick busa runt i sandlådan. Han tjöt av skratt medans jag fyllde en hink med sand och gjorde sandkakor. För varje spade jag fyllde så skrattade han så han knappt fick luft längre. Lättroad? På något vänster lyckades han dessutom släpa med sig halva sandlådan hem. Byxor, tröja, ansikte, händer - ALLT var sandigt. Så det var rätt in i duschen och bli ren igen. Därefter somnade han utan minsta protest i vagnen. Trött & nöjd kille!

Ikväll njuter jag av lite ensamtid. Emil ligger och sover och Jonny har tagit med sig sin syster & hennes kompis ut för en utekväll! Så nu har jag myst ner mig i soffan med myskläder från topp till tå (är det vinter?, frågade jonny när han såg mina strumpor). Snart plockas godiset fram. Guld värt!