Åh. Jag har så himla mycket att skriva och vet egentligen inte ens vart jag ska börja. Men nu har vi varit hemma i tre dagar! Allt går toppen! Emil sover sover sover äter och sover igen. Och bajsar minst 20 gånger om dygnet. Vi kommer gå i personlig konkurs i denna blöjtakten men det är det värt för ååååhh vad fin han är!

Kan egentligen sitta till bloggens maxutrymme tar slut och tjata om hur fantastiska hans tår, fotknölar, axlar och ögonfransar är... fast det var ju inte riktigt poängen. Det som känns sjukast av allt är att det verkligen är JAG och vi som skapat honom. Helt galet. Går verkligen inte att förstå att vi har GJORT honom. Han finns tack vare oss. Han är halva mig och halva Jonny. Ett plus ett är tre.

Om jag är tillåten att gnälla lite så har jag ont i magen som drar ihop sig igen, stygnen som gör att jag först nu börjar kunna resa mig, vända mig i sängen och gå utan att skrika av smärta, brösten som är överfyllda och kommer explodera vilken minut som helst och ont i mest hela resten av kroppen också. Men det är ok. Dessutom blir det bättre och bättre för varje dag.

Mest komiskt är ju iofs att jag tyckte att "nuuuu tar jag i ordentligt och köper 75C i amningsBH, sådär för säkerhetens skull". HAHA. Vilket skämt. Fick skicka ut Jonny igår och uppgradera till D-kupa. Spännande.

Just nu ligger pappa & son och sover i sängen och ser bara sötast i hela världshistorien ut. Idag kommer Gabbi och Linnéa och jag kanske borde laga lite frukost nu när jag ändå är vaken. Hmmm... gröt.